Under tisdagen firar Frankrike sin nationaldag. De värden som den franska revolutionen förknippas med är viktigare för landet och övriga Europa än på mycket länge, i och med det vidriga attentatet mot Charlie Hebdo i Paris den 7 januari i år och dess efterspel. Utmaningen för franska politiker kan liknas vid den som Bushs administration i USA ställdes inför i och med attackerna mot tvillingtornen den 11 september 2001. Dessvärre tycks det dock varken som om de franska politikerna minns 1789 eller 2001.
Regeringens respons efter Charlie Hebdo har varit märklig. I tiden efter dådet talade premiärminister Manuel Valls vid en skola och sa att unga i Frankrike bara måste lära sig att leva med hotet från terrorismen. Kritiken lät inte vänta på sig: regeringen anklagades för att vara svag och inkompetent att skydda sina medborgare.
Sedan tycks Valls ha svängt om. I maj blev han en slags Frankrikes svar på George Bush när han försvarade en ny lag som röstades igenom i det franska parlamentet. Lagen möjliggör för underrättelsetjänster att avlyssna telefoner och e-post lättare och ger dessutom Valls själv ökade befogenheter att egenmäktigt fatta beslut om buggning.
Lagen har kritiserats hårts av människorättsorganisationer och har träffande beskrivits som ett Frankrikes svar på amerikanska Patriot Act, de drastiska lagändringar som antogs i USA år 2001.
I tisdags förra veckan var det ett halvår sedan attentatet mot Charlie Hebdo. Aftonbladet Morgon gästades av terrorexperten Hans Brun från försvarshögskolan, som talade om två särskilda utmaningar.
Den första handlar om att skydda de värden som är västerländska och svenska som handlar om öppenhet och tolerans.
Dagens Nyheter är inne på en liknande linje i söndagens huvudledare (12/7), som framhåller att vi inte ska kompromissa bort rättssäkerheten i Sverige för att försvara demokratin. Rättsstaten är en del av den demokrati vi måste försvara, och dessutom någonting som terroristerna vill angripa. Det ska vi inte låta dem göra.
Den andra handlar om att bemöta den propaganda som Islamiska Staten sprider på nätet. Propagandan innehåller övertygande religiösa argument för många muslimer och måste således bemötas med kraftfulla religiösa motargument från tunga religiösa ledare inom sunniislam, menar Brun.
Bruns andra utmaning implicerar någonting intressant: om integrationen i samhället inte fungerar behöver det inte i första hand vara politikens fel, utan civilsamhällets. Möten mellan människor och känslor av tillhörighet möjliggör att individer känner sig trygga och inkluderade. Staten kan däremot skapa goda förutsättningar för att integrationen ska fungera. Den propagandafilm som den franska staten släppt för att bemöta terroristerna är en märklig lösning för integrationen; det som behövs är mer inkludering och samhörighet, inte en stärkt bild av konflikt mellan det västerländska och Islam.
Sammanfattningsvis är det ännu inte för sent för Frankrike bli ett föregångsland i Västvärlden när det kommer till terrorbekämpning. Då krävs det att Valls och hans regering arbetar bättre för att skydda franska medborgare undan terrorism och att landet samtidigt inte avviker från den franska revolutionens principer om frihet och öppenhet. Därutöver krävs en inkluderande integrationspolitik och framförallt mer beslutsamhet från alla de sunnimuslimska ledare i Frankike som förfäras av islamismen.