De yngre äldre blir allt piggare. Många som går i pension är både friska och arbetsföra. Forskaren Ingemar Skoog hävdar i en intervju i Svenska Dagbladet (8/12) att dagens 70-åringar är att jämföra med 1970-talets 50-åringar.
Åldrande befolkningar, där andelen äldre blir allt större i jämförelse med andelen yngre, ses ofta som ett bekymmer för samhällen av nordisk modell. Tanken är ju att arbetande yngre generationer ska bära kostnaderna för vården och omsorgen av äldre. Behovet av vård ska styra tillgången. När färre arbetar och fler behöver vård – allt fler lever längre – blir ekvationen mer svårlöst.
Utvecklingen de senaste åren, om vi får tro europeiska statistikbyrån Eurostats siffror, har varit strålande. Antalet friska år ökar, antalet sjuka minskar. De barn som föds i dag förväntas få närmare 70 fullt friska år i livet. Jämfört med barnen som föddes för tio år sedan är det en skillnad på hela åtta år. De omfattande vårdbehoven kommer allt senare i livet.
En viktig faktor är vårdens utveckling. Inte nog med att vi blir allt bättre på att bota sjukdomar och förebygga framtida hälsoproblem. Vi kan också leva som friska trots att vi bär på vissa sjukdomar. Vi lever ett, tro’t eller ej, mer hälsosamt liv. Arbetslivet nöter inte ned kroppen på samma sätt som det ofta gjorde förr.
Nog är det en vacker bild som målas upp när Skoog jämför den första tiden efter pensioneringen med ett tonårsliv, där många tar chansen att resa och göra sådant som var svårt att hinna med under arbetslivet. Väl bekomme! En av det moderna samhällets fördelar är att vi lever längre, men kraven på deltagande efter arbetsförmåga måste också betraktas utifrån de nya förutsättningarna. Vi är inte fullt friska hela livet. Vårdkostnaderna för de äldsta växer.
Det fanns alltså en anledning till att före detta statsminister Fredrik Reinfeldt (M) lyfte frågan om hur vi ska få friska äldre att kunna arbeta längre. Han tänkte fritt om en höjd pensionsålder – och möttes av ett ramaskri. Siffrorna från Eurostat visar att utspelet hade visst fog för sig. När vi förväntas leva längre och vara friska längre är det rimligt att välfärdssamhället – som garanterar en stor del av pensionen – kan dra nytta av ens kompetenser under en längre tid än tidigare. En höjning av pensionsåldern tar å andra sidan inte hänsyn till att alla inte är lika friska och krya. Det här behöver nyanseras.
Att fortsätta sortera bort all kompetens efter 65 är inte rationellt. Bäst är ett frivilligt regelverk som uppmuntrar den som vill och kan jobba efter 65-årsdagen att göra det. Därför är det så feltänkt att som den sittande regeringen medvetet försöka göra det dyrare att ha äldre i arbete. Dessa äldre gör mer än vad som förväntas. De bidrar till företagsamhet, ökad produktion och tillväxt. Det är insatser att uppskatta hellre än hårdbeskatta.