Gymnastikklasser, volleyboll, amatörteater, scouterna, sånglektioner. Trots Sveriges starka föreningsliv är deltagande i många fritidsaktiviteter enbart tillgängligt för kapitalstarka.
Även aktiviteter med låga medlemsavgifter och få direkta kostnader kräver tid och att någon skjutsar och hämtar. Resultatet är att många aldrig utövar någon fritidssysselsättning alls. Det påverkar såväl folkhälsan som enskilda barns livskvalitet.
För två år sedan avsatte dåvarande Alliansregering 122 miljoner kronor till en fritidspeng. De skulle fördelas ut till landets kommuner under två år som stöd för barn i ekonomiskt utsatta familjer. Genom ett bidrag på 3000 kronor per barn och år skulle de äntligen få chansen att delta i de organiserade fritidsaktiviteter familjerna annars inte har råd att prioritera.
Man skulle kunna tänka att fritidspengen var en utmärkt satsning från statligt håll. Som en skänk från ovan gavs kommuner möjlighet att bidra till att fler skulle kunna ta del i meningsfulla sysselsättningar. Måhända är det då förvånande att höra att ett år efter första utbetalningen till kommunerna har enbart två av fyrtio miljoner kronor kommit till användning.
Var fjärde kommun har inte betalat ut några pengar alls. Mer än hälften av kommunerna har pengar kvar. Den nya regeringen har därför aviserat att satsningen inte kommer att fortsätta efter nästa år när alla pengar är utbetalade till kommunerna. De pengar som kommunerna har kvar kommer inte att krävas tillbaka utan får användas efter eget önskemål.
Tankenöten att knäcka är varför pengarna inte kommit till användning. Behovet finns, ändå uppges anledningen vara att inga ansökningar från familjer inkommit. Då kan man misstänka att kommunerna, dränkta i ordinarie verksamhets krav, inte har gjort tillräckligt för att nå ut med information om möjligheten.
Men flera kommuner uppger att de gjort massor. Personliga samtal mellan handläggare och familj, lappar i receptionen och riktade utskick. Ändå söker inte familjerna.
Tyvärr kommer vi inte heller få någon förklaring till detta. I och med att satsningen upphör har uppdraget om uppföljning också kallats tillbaka. Det här visar på två problem med plottriga, statliga satsningar.
För det första är det extremt svårt att faktiskt nå ut till önskade målgrupper. Att ovanifrån försöka trycka ut pengar som ändå behöver en motprestation i form av administration, ansökningsförfaranden och informationssökande innebär allt som oftast att det tar stopp någonstans på vägen.
För det andra är ambitionerna oftast goda, men processen stannar halvvägs igenom. Uppföljning och utvärdering tas inte på allvar och oddsen för att lyckas bättre nästa gång blir lika dåliga. Det borde vara en självklarhet, inte bara att göra satsningar, utan också ta reda på varför de ibland misslyckas.
Johanna Lundgren Gestlöf