Frivilliga insatser är guld värda

Tron på att det offentliga ska göra allt och klara allt är missriktad – och kostsam. Utan de frivilliga krafterna är den samhälleliga gemenskapen mycket mer bräcklig.

Ledare2013-12-03 05:00
Detta är en ledare. SN:s ledarsida delar Centerpartiets värderingar.

Personer som Sven Jonsson från Stigtomta gör i det tysta viktiga insatser för vår kunskap om det som har varit och våra möjligheter att bruka utan att förbruka. Artikeln om de okända stenrösena i trakterna kring Brännsjöarna visar att vi fortfarande inte vet om allt som ute i markerna vittnar om människors liv för tusentals år sedan (SN 2/12). Det som var vördnadsfulla monument över mänsklig levnad har blivit till okända stenkullar i skogen.

I bland hörs röster som fnyser åt tanken på att frivilligorganisationer och privata, individuella initiativ ska vara viktiga delar i det hållbara samhället. Bara en ursäkt för att inte "satsa mer" på det offentliga, sägs det. Det här är exempel på sådant som myndighet eller politiker aldrig hade satt högst upp på sin dagordning.

Precis som Länsstyrelsen hävdar i artikeln är allt en fråga om tid och pengar. Myndigheter har varken råd eller handkraft att finkamma skogsmarker. Någon gång kan arbetsmarknadsåtgärder tillföra relativt billiga skogsvandrare, med kraftigt begränsade kunskaper som det man söker, men oftast är det inte så. Frivilliga insatser gör skillnad.

Området kring Brännsjöarna har visat upp bevis för mänsklig aktivitet så långt tillbaka som brons- eller stenålder. Nu ska en del av området bli till reservat. Likväl finns alltid en risk att marker med avverkningsfärdig skog döljer okända rösen och rester av vår historia som vi gärna vill bevara för framtiden. Det vore en kunskapsförlust om detta skulle gå förlorat för att ingen hade tid eller ork att titta närmare på vad som döljer sig bland stock och sten.

Det finns även skäl att fundera på hur ett frivilligt engagemang tar sig uttryck i olika generationer. Länge har vi haft aktiva 20-, 30- och 40-talister som med själ och hjärta omfamnat föreningsliv och frivilligverksamhet, i en tid där bygdegårdar och Folkets hus varit naturliga samlingsplatser och där det var lätt att sträcka ut en hand och få någon annan att fatta den. Dagens gemenskapslokaler är inte så lokala som tidigare, inte heller alltid så benägna på handlingskraft. Enfrågeorganisationer lockar mer än partiengagemang och ett fritidsslukande föreningsliv. Vi delar hellre färdigformulerade plakat på Facebook än argumenterar för något mer komplicerat än så.

Det är inte nödvändigtvis fel. Varje generation gör det som känns bäst utifrån givna förutsättningar. Att längta tillbaka till folkparker och bygdesammankomster gör föga nytta. Däremot behöver vi komma ihåg följande: att dela med sig av egna kunskaper och erfarenheter är lika viktigt som att vidarebefordra andras. Om inte Sven Jonsson hade bestämt sig för att hans kunskaper om rösena vid Brännsjöarna borde vara intressanta för fler, då hade risken för att en skogsmaskin i onödan ska skada en forntida gravplats varit betydligt större.