Kriminalvården är landets tredje största myndighet, sett till antalet anställda.
Under de senaste åren har straffen för många brott höjts markant, ofta i flera omgångar. Den växande gängkriminaliteten har lett till att fokuset från politik och rättssamhälle har hamnat på att ”bura in buset”. Men vad händer när det inte finns plats i fängelserna?
De personer som idag avtjänar såväl korta som långa fängelsestraff i Sverige upplever just nu konsekvenserna av detta.
En ny rapport från Justitieombudsmannen (JO) belyser de negativa effekterna av dubbelbeläggning i Kriminalvården, alltså när två personer tvingas dela en cell. Dubbelbeläggning är en av de vanligaste åtgärder som vidtagits för att hantera platsbristen. Det medför dock allvarliga risker för de intagna.
Rapporten inleds med ett citat från en intagen som säger att han inte hittat utrymme för att gråta på ett år. Enligt JO:s rapport upplever många intagna en ökad stress och oro när de tvingas bo tillsammans med en okänd person i ett litet utrymme. Ofta är det utan möjlighet till egentid. Det är inte ovanligt att vara inlåsta i cellen tillsammans under tjugotre av dygnets tjugofyra timmar.
En annan allvarlig konsekvens är den bristfälliga matchningen av vilka som ska dela cell. När personer med olika bakgrund och risknivåer tvingas bo tillsammans, då ökar risken för konflikter och våld. Det saknas också en strukturerad uppföljning av hur dubbelbeläggningen fungerar. Det gör det svårt att identifiera och åtgärda problem i tid.
JO:s inspektioner har också visat att många intagna inte får tillräckligt med egentid, vilket påverkar både välbefinnande och rehabilitering. Att inte ha möjlighet att vara ensam och tänka kan försvåra återanpassningen till samhället efter avtjänat straff.
Trängseln måste motverkas och det kostar. De försämrade förhållandena påverkar inte bara de intagna, utan även kriminalvårdens personal. En ansträngd arbetsmiljö med ökad stress och risk för konflikter leder till minskad effektivitet i arbetet. Kriminalvården har redan i dag ett enormt rekryteringsbehov. Det underlättas sannerligen inte av den ansträngda arbetsmiljön.
Frågan om att slippa dela cell handlar inte om att vara “snäll” mot brottslingar. Det handlar om att ett rättssäkert och humant straffsystem. Den som en gång dömts för ett brott ska avtjäna sitt straff, men inte förlora sin chans att komma tillbaka till samhället.
Chansen att komma tillbaka till samhället är en del av målet med fängelsestraff.
Ett stort antal av dem som döms till längre fängelsestraff i dag är unga. Om förhållandena på våra anstalter är så dåliga att det försvårar deras chanser att rehabiliteras kommer det att kosta hela samhället stora pengar.
Det här handlar om vad kriminalpolitiken faktiskt leder till, inte bara hur den låter på presskonferenser. Om vi menar allvar med att skapa ett tryggare samhälle, måste vi inse att straffets syfte inte bara är att låsa in – utan att förändra.