Det finns fortfarande ett mått av kremlologi över bevakningen av S-kongresser. Det är ekon av en tid där varje nyans var maktpåverkande, där partiets syskon- och underorganisationer var medialt mer intressanta än riksdagens mäktiga utskott. Det var då.
I dag är en S-kongress ungefär vad Moderatstämmorna var på regeringarna Fredrik Reinfeldts tid. Varje intern kompromiss ska manglas igenom fler förhandlingar, vägas mot andra partiers. Varje kongressbeslut ska pressas genom ett MP-filter och sållas genom en V-sil innan det blir regeringsförslag från en styrande minoritet.
Statsminister Stefan Löfven fick acceptera några långsiktiga ideologiska markeringar. Hans regeringsliv skulle bli ännu svårare om det var krav på ett snabbt genomförande. Men dagen då S tänker driva igenom att föräldraledigheten delas rakt av mellan föräldrarna, den ligger långt i framtiden. Långt efter Löfvens tid.
Det finns ideologiska argument, även ur liberal synvinkel, för att varje förälder ska ta ett lika stort ansvar och i det här fallet få lika stor fördel av ett bidrag för att vara hemma med sitt barn. Men. Pragmatiska valstrateger missar inte det faktum att många hushåll med minderåriga barn lever med fler variabler än en. Ansvar fördelas ofta efter det mest praktiska eller ekonomiskt mest lönsamma. Att många föredrar detta hellre än millimeterprecision inom varje enskild del av föräldraskapets insatser, kyler ned reformivern.
Det märktes så väl att den frågan inte ligger högt på Löfvens framtidsprogram. Det kan mycket väl bli att jämföra med partiets beslut om att kasta ut kungahuset. Riskerar S att straffa bort sig från framtida regeringsmakt, då läggs det förslaget långt ned i det djupaste arkivet.
Den som söker efter svar från S-kongressen om framtiden förblir närmast tomhänt. Visst var det jubel över tanken på höjda skatter och en lånefinansierad underskottsekonomi, men inte mer än så. Precis som på de sista M-stämmorna under Fredrik Reinfeldt var det fullt fokus på lagkänsla och glada miner utåt, men sakfrågemässigt fattigt och reformivern begränsad. Regeringen Löfven har fullt sjå att hålla ihop, trots Decemberöverenskommelsen.
Det stora målet då? Om Europas lägsta arbetslöshet 2020? Det är Stefan Löfvens försök att skapa mening med makten. Experternas sågningar har illusterat väl att förmågan inte lär räcka till, eftersom framgång kräver mer av modern allianspolitik än av gammal socialdemokratisk. Att siffertricksande redan har börjat diskuteras, är talande.
Socialdemokraterna är ett parti vant vid att utöva makt, men ovant vid att styra mot strömmen, i ett samhälle präglat av fler värderingar än de egna. Två mandatperioder av Alliansstyre har förändrat så mycket. Förre finansministern Pär Nuder (S) hävdade på våren 2006 att han tyckte sig leva bra nära den bästa av världar. För partiets del var det nog så, de där vårmånaderna före den avgörande valförlusten.