Vårens avtalsrörelse har mynnat ut i två konflikter, Byggnads strejkar och Unionen kommer gå i strejk den 18 april om ingen överenskommelse nås. Strejk är vad de fackliga organisationerna kan ta till när de inte längre kommer överens med arbetsgivarna. Det är ett verkligt hot för många små företag som kan vara tillräckligt för att driva dem i konkurs. Så varför har egentligen de här två fackförbunden tagit till denna tämligen drastiska åtgärd? Det är här det blir riktigt märkligt, för svaret på den frågan tycks vara att ingen vet så noga.
Unionen säger sig vara beredd att strejka för så kallad flexpension där arbetsgivaren ska sätta undan pengar så den som arbetar kan gå ner i arbetstid några år innan pensionen. Almega har menat att de hellre ger en liten avsättning till alla som de sen själva kan välja att ta ut i högre lön eller ledig tid. Att låta folk välja själva motsätter sig dock Unionen, de vill tvinga fram samma upplägg för alla sina medlemmar och går därför i strejk. Högst oklart om medlemmarna själva tycker det är en så bra idé.
Byggnads strejk känns om möjligt ännu mer omotiverad. Man måste läsa ett helt gäng förvirrande pressmeddelanden på organisationens hemsida för att förstå problemet. Det talas om ackordlöner och låglönesatsning, trots att Byggnads redan har bland de högsta lägstalönerna i LO på cirka 25 000 kronor i månaden. Det talas även om någon mångfaldssatsning, att arbetsgivare ska betala för att få in fler nyanlända och kvinnor samtidigt som Byggnads själva har motsatt sig att ha snabbspår in för just nyanlända. Arbetsgivaren har dock gått med på mycket av detta, så vad är problemet? Det verkliga skälet återfinns undangömt i ett långt dokument: löneökning på 3,2 procent. Detta är kärnan i strejken för det går emot det satta märket, den nivå som LO och Svenskt Näringsliv kommit överens om som löneökning och som alla andra uppmanas att hålla. Byggnads vägrar. Enligt en artikel i Dagens Industri är stämningen inom LO upprörd och irriterad på att Byggnads inte respekterar resten av organisationen. Under fredagseftermiddagen tvingades Byggnads att offentligt backa från sina lönekrav (Di.se 15/4).
Centerpartiet och Annie Lööf gick ut i en stor debattartikel i fredags och utlyste en kriskommission för den svenska arbetsmarknaden. Ekonomin och samhället förändras och ställs om samtidigt som invandringen varit rekordhög – och integrationen tar längre tid än någonsin. Vi står inför en omfattande kris om inte arbetsmarknaden kan reformeras. Kanske finns det problem med att stora delar av den förhandlas via parterna, i alla fall när parterna beter sig på det här sättet, eller om vi ska vara ärliga, fackförbunden beter sig på det här sättet. Så länge sådant tjafs leder till strejk måste vi anta att viljan till verklig förändring och långtgående reform är högst begränsad.
Hanna Marie Björklund