Gruvligt svårt för Miljöpartiet

I valrörelsen lovade Miljöpartiet att stänga Vattenfalls tyska kolgruvor. Nu vill partiet i stället sälja. Plakatpolitiken höll inte måttet.

sya96361.jpg

sya96361.jpg

Foto: Fotograf saknas!

Ledare2015-03-31 05:38
Detta är en ledare. SN:s ledarsida delar Centerpartiets värderingar.

Gruvor är stora affärer. När gruvan i Pajala nyligen stängdes var det ett hårt slag för hela närområdet. Bolaget Northlands konkurs kan räknas om till hundratals förlorade arbetstillfällen. Inte bara i själva gruvan utan också i alla de verksamheter som har funnits runt omkring alltifrån handel till kommunal service.

Då talar vi ändå om en gruva som inte bär sig, där malmpriserna fallit och ägaren misslyckats med affärerna. Att lägga ned en fungerande gruva är något annat. Ändå är det vad Miljöpartiet – och Vänsterpartiet – krävde i senaste valrörelsen. Statliga Vattenfall skulle stänga sina tyska kolgruvor. Det vill säga säga upp de anställda och stoppa kolbrytningen permanent. En kall kalkyl – eller grön naivitet?

Miljöpartiet har nu kommit fram till att det där löftet om att stänga måste svikas. Stora pengar står på spel.

Gruvdrift har sina baksidor. Råvaruproduktionen riskerar att leda till skador på närmiljön. Det är därför som skyddet för miljö och natur ska vara styrt av lagar och tydliga regelverk – inte beroende av att en ägare självmant ska lägga ned sin verksamhet.

Vattenfalls europeiska expansion tog fart 1999, under den dåvarande S-regeringen. Bolaget skulle leverera mer överskott till statskassan än tidigare – och samtidigt vara en storeuropeisk aktör med höga ambitioner inom hållbar och förnyelsebar energiproduktion. Det där gick inte helt enligt plan.

Priset på olja började falla. Hela världen påverkades. Energin blev billigare, inte dyrare. Ambitiösa affärer blev till bistra baksmällor. Vattenfalls köp av energiföretaget Nuon är ett paradexempel på bortspelade miljarder. Alliansregeringen tog det beslutet – och ingen har missat den kritik som kommit i efterhand.

Att göra dåliga  affärer är en sak. En annan är att medvetet förstöra de resurser man har. Om detta har såväl Alliansen som Socialdemokraterna en grundläggande insikt. De har avstått från att lova för mycket.

Ett statligt energibolag ska inte äga kolgruvor. Koldioxidutsläppen från brunkolen är enorma i jämförelse med svenska förhållanden. Därför söker alltså Vattenfall efter en köpare. Gruvorna är en kostnad för miljön, men en försäljning ger viktiga intäkter. Ett statligt energiföretag kan använda pengarna på ett klokare sätt och till mer hållbar produktion.

I valrörelsen tyckte däremot språkröret och nuvarande utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) att det var vettigt att bara stänga Vattenfalls kolgruvor. Hans parti struntade i – eller förstod inte värdet av – att räkna på hela prislappen. Därför sitter Miljöpartiet nu med rumpan bar i sin statliga kolgruva. I väntan på en köpare.

Plakatpolitikens möte med regeringspraktiken utgör en pinsam påminnelse. Det går inte att prata strunt i en valrörelse. Även om det är för miljöns skull.