Efter bara någon dag tillbaka från föräldraledigheten fick Centerledaren Annie Lööf välförtjänt uppmärksamhet för partiets förslag att göra om etableringsersättningen till ett lån i stil med studielånet som studenter tar. I valet mellan att begränsa rättigheter eller kostnader för att hjälpa människor i nöd är det bäst att först fokusera på att få ned kostnadstrycket.
Förslaget möttes av ett antal standardreaktioner. Här och där var det försiktigt positivt. I en tid där debatten fastnat på de höjda murarnas argument, behövs det verkligen idéer om hur medborgarens utvecklingsmöjligheter ska förenas med en begränsad samhällelig kostnadsbörda på ett så effektivt sätt som möjligt. Övriga Allianspartier satt still i båten, vilket tyder på att de lyssnar intensivt. Inte heller regeringen viftade särskilt mycket, responsen var ljummet återhållsam.
På andra håll kom mer negativa tongångar. Från högskattevänstern luftades en väntad kritik för att bidrag blir till lån. Ett nej till alla krav. Från mer invandringskritiska miljöer hojtades det i stället om att invandrare minsann aldrig får jobb och därmed aldrig kan betala tillbaka något. Allt åt alla- respektive inget åt andra-argumenten är sig lika.
Den som vill vara konstruktiv och kostnadseffektiv måste tänka längre än så. Sverige behöver ta sig tillbaka till att den som behöver skydd ska ha chans att söka asyl, inte bara puttas bort vid gränsen. Sverige behöver samtidigt kraftigt minska etableringstiden på arbetsmarknaden för den som fått ett uppehållstillstånd. Dagens ordning där nyanlända sätts i evighetslånga väntelägen är lika ohållbar som höga murar mot omvärlden.
Inte minst är detta en utmaning som en samlad Allians för Sverige behöver kunna ge svar på, senast inför nästa val. Här har på de senaste dagarna nu både Centerpartiet och Liberalerna lyft fram konstruktiva förslag för en bättre integrationspolitik.
Liberalerna vill ha en skolplikt för nyanlända upp till 20 års ålder. Ett absolut tvång för myndiga är inte problemfritt, men att klara grundskolan är ett absolut minimikrav för att ha en chans på arbetsmarknaden. I stället för att acceptera stigande bidragskostnader är det även rimligt att låta en majoritet av etableringspengarna vara lån, något som ska betalas tillbaka när individen tjänar egna pengar. Fram till 2020 beräknar Centern att lånet ska kunna spara staten kostnader på upp till 16 miljarder. Återbetalningskraft kräver försörjningsförmåga – och en mer öppen arbetsmarknad. Fler måste kunna försörja sig själva tidigare än i dag, antingen via egen verksamhet eller genom att arbeta åt andra.
Stora välfärdssystem klarar sig inte utan omfattande underhåll och ständiga justeringar. Det gäller såväl förmåner som kvalificeringskrav. Ingen välfärd har råd att vara kravlös. Den som tror sig kunna prata bort svårigheterna genom att blint krama dagens ordning och hävda att en hög tröskel in på arbetsmarknaden är det enda rätta, ökar enbart de sociala utmaningarna.