Det bÀrande dokumentet för regeringspolitiken den hÀr mandatperioden Àr inte regeringsförklaringarna, det Àr januariavtalet. Detta öppnade dörrarna i riksdagen för en tvÄpartiregering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet i samverkan med Centerpartiet och Liberalerna.
De senaste dagarna har det debatterats flitigt om vem som kan tÀnka sig att regera med vem efter valet 2022. NÄgot som inte har diskuterats tillrÀckligt Àr hur utfallet av januariavtalet bör pÄverka viljan till ny samverkan. Det Àr lÄngt ifrÄn alla punkter som uppfyllts.
Förra C-ledaren Maud Olofsson talade gÀrna om att de som har roligast ihop vinner. Egentligen Àr det sÄ att de som verkligen vÄgar lita pÄ varandra har bÀst verkstad. Möjligheterna till att strÀcka ut och fatta andras hÀnder avgörs av detta. Ideologiska och sakpolitiska avstÄnd mÄste hanteras inom faktiska reformförslag. Januariavtalet Àr lika mycket en köp- och sÀljhandling om regeringsmakten som en krÀvande handlingsplan fram till 2022.
Vad hÀnder dÄ om nÄgra tungt vÀgande löften inte uppfylls? Blir det hej tjohej och nya tag efter valet? FÄr genomförandegraden nÄgra konsekvenser? Dessa frÄgor, inte minst för Centerpartiets del, krÀver svar.
Vad sker om ett antal vĂ€rdefulla reformer kör fast â som reformeringen av hyressĂ€ttningen pĂ„ bostadsmarknaden, vilket Svenska Dagbladet nyligen lyfte pĂ„ ledarplats, men Ă€ven omvandlingen av Arbetsförmedlingen, en praktisk strandskyddsuppluckring, en tydligt stĂ€rkt Ă€ganderĂ€tt i skogen och ett stopp för sĂ„ kallade kompetensutvisningar?
Det sĂ€gs att Socialdemokraterna gĂ€rna ger löften som börjar och slutar med utredningar. Inför 2022 mĂ„ste Annie Lööf svara pĂ„ om det stĂ€mmer i nutid â eller Ă€r överdrivet prat.