Jag är helt enkelt trött på att vänta! Så lyder första punkten på Gudrun Schymans lista om varför hon är feminist. Och hon är inte ensam. Allt fler tycks ha tröttnat på den långsamma utvecklingen mot jämställdhet. Mer än hälften av väljarna tycker enligt en undersökning gjord av Sifo att det vore bra om Feministiskt initiativ kom in i riksdagen. Frågan är vad det är som får även högerväljare att lämna ideologi och ekonomisk politik för ett parti som står så tydligt till vänster i sakfrågor. Vad är det högern misslyckas med?
Även om sjuttio procent av väljarna inte kan tänka sig att rösta på FI är det uppenbart att partiet är på frammarsch. De säger sig stå utanför höger–vänsterskalan i politiken. De vill föra in en ny dimension med feminismen som ideologisk utgångspunkt. Men feminismen har många inriktningar och lika många vägar till jämställdhet.
När ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen förväntas dröja 40 år är det förståeligt att människor efterfrågar konkreta åtgärder. När färre än 20 procent av börsbolagens ledningar är kvinnor och det är 150 år tills obetalt hemarbete delas lika krävs strukturella förändringar. Det är de flesta överens om. Men de lösningar som de borgerliga partierna för fram uppfattas av någon anledning som otillräckliga.
Moderaterna har svårt att verka trovärdiga med kostymtrion Reinfeldt, Borg och Bildt som frontfigurer. Kristdemokraterna upplevs lätt som för konservativa för att nå fram i jämställdhetsdebatten. Centerpartiet med en historia av kvinnligt ledarskap och Annie Lööf som partiledare skulle ha chans att vara en tydlig röst för en liberal feminism. Men väljarna vill ha jämställdhet nu och då räcker inte Lööfs svar att vi måste behålla RUT-avdraget och låta kvinnor starta företag.
Borgerlighetens lösningar på jämställdhetsklyftan är för långsamma. Väljarna ser inte hur snabba resultat ska kunna uppnås när svaren enbart glider in på vikten av valfrihet och att kunna tjäna pengar. Vänsterfeminismen blir norm när de med höga röster förespråkar kvotering, bestämt antal pappaveckor i föräldraförsäkringen och uppror mot patriarkatet. Snabba, konkreta förslag. Nu. I dag.
Väljarna är otåliga. De sätter ner foten, kräver jämställdhet. Problemet är att med vänsterns politik kommer lösningarna uppifrån och påtvingas människor på bekostnad av självbestämmande och frihet. Därtill kommer en ohållbar ekonomisk politik med regleringar, stel arbetsmarknad och avstannad tillväxt. Om de borgerliga partierna inte vill ha kvotering måste ett alternativ som ger resultat visas. Annars kanske en kompromiss behövs. Skarpare bestämmelser som lösning, men man slipper den bittra eftersmaken av vänsterns ekonomiska politik. Högern måste oavsett kommunicera att de tar jämställdheten på allvar. Väljarna vill se kraftfullare åtgärdsförslag och tydligare vilja.
Johanna Lundgren Gestlöf