Det är knappast någon tillfällighet att tankesmedjan Fores döper ett seminarium de ska ha nästa vecka om teknologisk utveckling till Robotsamhällets nya klyftor. Det finns en utberedd oro för vad som kommer hända med jobben när vi kan ersätta allt mer personal med teknologi. Vissa menar att den nya utvecklingen kommer ge fantastisk tillväxt liknande den som den industriella revolutionen gav upphov till. Andra menar att vi människor kommer bli i princip överflödiga och att vi måste omvärdera vårt samhällssystem. Det faktiska läget kommer förmodligen landa någonstans där emellan. Tidigare har teknisk utveckling gett både och; vissa jobb har försvunnit och effektiviserats bort medan andra har tillkommit tack vare den nya teknikens möjligheter.
Vi behöver dock inte vänta på några nya avancerade robotar för att få en idé om hur debatten kommer låta. Vi har redan i dag en situation av global konkurrens som har gett upphov till ny politisk oro. För 30, 40 år sedan var vår bild av omvärlden tämligen annorlunda från i dag. Resten av jorden skildrades ofta som fattigt och underutvecklat. Hemska tv-bilder med bristfällig information från kommunistdiktaturer och svältkatastrofer definierade denna bild. Vår egen rikedom var globalt sett relativt större resten av världens på ett annat sätt, vilket också påverkade våra företag och näringslivets tillväxt.
Den situationen har förändrats. Resten av världen är inte längre något vi kan betrakta som primärt biståndsmottagare. Indien och Kina utbildar minst lika duktiga, och mångdubbelt fler, ingenjörer och IT-tekniker. De konkurrerar inte längre med låga löner – utan med kompetensförsörjning. Bra idéer blir globala direkt, runt om i världen utmanas vi av länder som haft fantastisk tillväxt och välståndsökning de senaste 20–30 åren.
Det där skrämmer många människor här på hemmaplan. Rädslan och oron för var man själv ska kunna passa in och vad ens egen roll blir – i en värld där vi inte längre kan luta oss tillbaka och ta vår privilegierade position för given – är högst verklig. Vissa försöker därför vända sig till protektionism, röstar populistiskt och kräver av politiker att de ska stoppa utvecklingen och vända tiden tillbaka. Innerst inne förstår nog de flesta av oss dock att detta inte är möjligt. I stället är det återigen dags för Sverige att kavla upp ärmarna och ge sig in på den internationella scenen, att triggas av utmaningen i stället för att stänga oss inne.
Hanna Marie Björklund