Moderaterna fick stora rubriker på sitt utspel om gränskontroller och hårdare linje mot asylsökande som redan passerat ett EU-land. Om det var målet så var utspelet lyckat. Trots att det rent innehållsmässigt kan vara såväl ett slag i luften som ett övertramp ifråga om asylrätten.
Det är allt annat än kostnadsfritt att införa gränskontroller. Ska det dessutom vara kontroller som på något sätt gör ambition på att få kontroll på alla gränspasserande blir det en jätteoperation – som försvårar arbetspendling och försämrar infrastruktur. Utan att kunna förhindra att människor söker asyl vid gränsen. Om vi nu inte helt ska strunta i de internationella åtaganden som Sverige har.
Vill man vara snäll är Moderaternas senaste utspel en skriande protest mot ett EU som inte fungerar, en union där stater återfaller i de höga murarnas nationalism och struntar i den enskilda människans rättigheter. Bilden är allt annat än vacker. Vill man vara mer strikt så tummar Moderaterna på asylrätten. För ett parti som annars säger stå för individens rätt är det en rejäl värderingsvurpa.
Den som vill se linjerna i svensk politik gör klokt i att notera den milda kritik som Socialdemokraterna, inklusive dess ministrar, har framfört mot förslagen. Miljöpartister har varit mycket kritiska, men S-ministrar som Anders Ygeman och Morgan Johansson säger sig vilja höra mer exakt vad Moderaterna menar. Under tisdagen öppnade så statsministern för nya samtal med Moderaterna. Intrycken från migrationsförhandlingarna, där S och M befann sig närmare varandra än de två regeringspartierna, bekräftas. Direkt eller indirekt förbereder sig partierna för en regeringskris.
Ett parti som vill vara regeringsbärande bör göra sitt yttersta för att leva upp till internationella överenskommelser. Men den som kräver att konventioner och regler ska följas även i svåra tider måste också göra det fullt ut. Det går inte att se mellan fingrarna åt något håll. Rätten att få sin sak prövad är central ur ett individperspektiv. När söktrycket ökar på migrationsmyndigheterna gäller det att motstå frestelsen att stänga broar, hamnar och vägar.
Med samma principer som grund ska den som fått avslag på sin asylansökan snarast lämna landet. Så blir sällan fallet. I oktober hade polisen 21 000 personer som väntade på avvisning efter att ha nekats asyl. Många lyckas polisen aldrig få tag på. Andra går inte att avvisa ändå. Här har vi ett problem som bör diskuteras mer ingående. Inte minst av partier som hävdar att bristningsgränsen är nådd för mottagningssystemen.
Livet som papperslös är ovärdigt. Där det bildas ett skuggsamhälle vid sidan av det officiella följer växande problem – sociala, arbetsmarknadsmässiga, rättighetsmässiga och så vidare. Livet utan skydd i Sverige kan vara mindre svårt än ett lagligt liv i ett fattigare samhälle, likväl måste vi motverka en utveckling där individer fastnar i en rättslös tillvaro.