Dödstalen stiger, gÀngvÄldet regerar dÀr samhÀlle och polis inte hinner med.
Kriminella med vÄldskapital trasar sönder tryggheten, inte bara i storstÀder utan ocksÄ i residensstÀder som Nyköping och GÀvle. Under sommaren har tvÄ 14-Äriga pojkar frÄn vÄr stad bragts om livet, offer i konflikter med koppling till organiserad brottslighet. Den senaste mÄnaden har Nyköping fÄtt erfara skjutningar och sprÀngningar. I vÄrt land har elva mÀnniskor har fÄtt sÀtta livet till pÄ kort tid dÀr gÀngkrminalitetens vÄld slagit till.
VÄldet och kriminaliteten ska hÄllas kort. Det Àr det svenska sÀttet att vara.
KrislÀget manade statsministern att hÄlla tal, klockan sju en torsdagskvÀll. Ulf Kristersson (M) hade dÀr en strÄlande chans att kombinera insikten om ett nationellt krislÀge med en maning till samling. Han kunde visa kraft bortom vardagspolitiken. Han tog inte chansen.
Det var ett partiledartal och inte ett statsministertal, som Centerledaren Muharrem Demirok formulerade det i samband med att partiets stĂ€mma inleddes i Ărebro pĂ„ fredagen. Bortsett frĂ„n den piken manade Demirok i stĂ€llet till breda samtal mellan opposition och regering â och nej, han uteslöt inte Sverigedemokraterna.
Varje regering, varje konstellation som styr har förstÄs sin egen agenda i frÀmsta rummet. Fast sÄ enkelt Àr det inte i en faktisk kris. En klok regering vinner dÄ pÄ att lyssna pÄ fler Àn den egna hejarklacken.
I detta trampade nu Kristersson i en egenhÀndigt gillrad fÀlla. Regeringsunderlaget Àr byggt pÄ konflikt som bÀrande idé, mellan vi och de. En huvudtes Àr att invandrare frÀmst ska beskrivas som problem, risker och hot. Det Àr en rÄ och grovhuggen kollektivism.
DÄ blir det svÄrt att vara en röst för alla. Alla de svenskar med invandrarbakgrund som gÄr till jobbet, lever pensionÀrsliv eller pluggar, ska veta att de Àr del av ett problem, i och med att de har kommit hit. Invandraren ska lÀra sig och stramas upp. I TidögÀnget finns all hÄrdhet och alla relevanta förslag.
Sedan var talet till nationen slut. Snopet nog.
Det finns lĂ€gen dĂ€r en statsminister visar styrka med att vĂ„ga sig pĂ„ en Ă€rlig dialog med oppositionen. MĂ„ det vara Magdalena Andersson (S), Muharrem Demirok (C), Nooshi Dadgostar (V) eller MĂ€rta Stenevi (MP). TidögĂ€ngets största och mest konfliktsugna, samarbetspartiet SD, driver hellre pĂ„ för att förstĂ€rka konfliktytorna. För mer brĂ„k, inte mindre â i ett uppenbart akut krislĂ€ge. Ett ökat mĂ„tt av dialog ses som ett hot mot den egna relevansen.
DÄ blir det som det blir för Kristersson, ett tal till de egna och inte till alla svenskar. I ett krislÀge gÄr det att stÀlla sig över sÄdant. Men det krÀver statsmannaskap.