En central faktor i det öppna Europa, det samverkande Europa och det fredsbyggande Europa, har varit den fria rörligheten. Inte bara för varor och kapital, utan också den fria rörligheten för medborgarna. I takt med att Europas stater stänger gränser mot varandra, skadas inte bara de olika gränsöverskridande tillväxtområden som finns, exempelvis Öresundsregionen. Det som allvarligt undermineras är det grundläggande förtroendet för varandra.
I Norden har de fyra staterna under lång tid haft ett öppet förhållande med varandra. Medborgarna har fått komma och gå utan att uppfattas som vare sig inkräktare eller turister. Arbetspendling har öppnat dörrar för den som bor i ett land men jobbar i ett annat. Det har gynnat oss alla.
Det är inte längre så. Runt om i Europa rapporterar medier om hur passfriheten blir allt mer av ett undantag. Gränskontrollerna regerar.
Det finns de som rycker på axlarna åt den här utvecklingen. Det är väl inget bekymmer att ha passet med sig när man reser. Vid enstaka gränspassager är det förstås en småsak. Men helheten, där stora mängder människor ständigt ska passera kontrollstationer samt att detta även får direkta effekter på resans smidighet och effektivitet, är en annan sak. Det har ett pris, i utebliven tillväxt såväl som spirande misstro. Kontrollernas byråkrati växer på frihetens bekostnad.
Vi ska inte hymla med hotbilderna. Terroristrisken är ett mycket allvarligt problem. Fria gränspassager underlättar ju inte bara för lagliga transporter utan också olagliga. Det finns krislägen där en stat måste ta till grepp som gränskontroller och undantagstillstånd. Oftast är läget så pass allvarligt att det ena då följer det andra.
I normalfallet måste öppenheten råda. För varje gränshinder som ställs upp försvagas tilliten mellan människor på respektive sida. Det gör oss alla svagare, ökar rädslan för förändringar och minskar både handlingskraft och kreativitet.
Det europeiska samarbetet etablerades och är byggt för att låta fler mötas oftare, där det som förenar är starkare än det som skiljer. Dessa visioner, tillsammans med drömmar om tillväxt och handelsutbyten, har burit fram generationer av beslutsfattare i decennier.
Nu står vi inför ett bakslag. Schengensamarbetet har tagit mycket stryk när EU:s medlemsstater har försökt putta flyktingar i varandras riktning. Även om konflikterna i Syrien och Irak skulle minska, de folkmördande terrorgrupperna i området krossas och mängden flyktingar som söker sig till Europa kraftigt minska, är skadorna på unionsgemenskapen uppenbara.
Problemet med tidens strömningar är att protektionistiska och rasistiska krafter har utnyttjat tillfället att så tvivel och fruktan för den andre. Att återupprätta den öppenhet som var – och hitta tillbaka till ett friare och rörligare Europa – kommer att ta tid samt kräver modiga beslutsfattare och vakna väljare.