Ledare: I krisen kommer den liberala mitten i kläm

Statistiska Centralbyråns stora opinionsmätning för maj, den andra kommer i november, visar att krisen har stärkt de två största partierna. Precis som väntat. Socialdemokraterna och Moderaterna har kommit att ställas mot varandra. Precis som i finanskrisen och den inhemska krisen i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. 

Mittenpartierna har klämts åt hårt från två håll – och Sverigedemokraternas populism har tappat kraften. I hårda tider blir det ofta så.

Den vildsinta populismen i Sverige är till stor del en välfärdsproblematik. När den grundläggande dagliga ordningen står någorlunda stark, är det lättare att blåsa upp vindflöjelbudskap och misstänkliggöra minoriteter och medier. När krisen knackar på, då drar väljarna gärna och säkrar en rådande ordning. Färre blir osäkra.

Att SD-ledningen har känt av detta en tid är uppenbart. Det senaste utspelet, där partiet vill avsätta en chefstjänsteman, statsepidemiologen Anders Tegnell på Folkhälsomyndigheten, visar att fingertoppskänslan sviktar. Att glida medvinds är inte längre lätt.

För Centerpartiet, som var förra valets kungamakare i högre grad än Liberalerna, har rollen som både opposition och budgetpartner till regeringen, gett bra sakpolitiskt betalt i 73-punktsavtalet. Genklangen hos väljarna är inte lika stark.  

En tung faktor är förstås att smittskyddskrisen har ändrat hela spelplanen. En blick mot förändringarna jämfört med valet 2018 talar dock ett besvärligt språk. Jämfört med valet har C tappat två procentenheter – lejonparten till Socialdemokraterna, resten till Moderaterna. Svårigheten i att vara ett mittenparti med viss styrkeposition är uppenbar. 

Ett parti med makt att avgöra makten måste tåla stryk från höger och vänster – och i Sverige innebär det en ständig skur av ovett. Centerpartisterna har gott självförtroende, opinionsläget har ju annars varit stabilt, men medvetenheten om att det i nuläget inte finns några givna nära vänner måste landa.

Det är krävande att stå för ett starkt jordnära grönt och liberalt budskap. Det gäller att hålla en rejäl rågång till det socialdemokratiska systemet såväl som till de borgerliga aktörer som med stram min tummar på liberala värderingar i mötet med utsatta människor. Ingen har sagt att detta ska vara lätt.

Samtidigt ska följande noteras. SCB-mätningen spänner över en längre tid. Det fall i förtroendemätningarna som har registrerats på den senaste tiden för regeringens del verkar vara dolt eller inte registrerat än. Statsminister Stefan Löfvens tama insats i söndagens partiledardebatt lär knappast ha varit regeringen eller Socialdemokraterna till nytta. Det gör att SCB-mätningen kan visa sig vara mer av en framgång för Moderaterna, som nu klart distanserar Sverigedemokraterna som näst största parti, än för Socialdemokraterna. 

Det innebär inte att det starka läget för S ska nonchaleras. Uppgången jämfört med mätningen i november (+8 procentenheter) är precis det besked som S-ledningen behöver i mötet med sina kritiker från vänster och i försöken att ta tillbaka väljare från SD. Läget ger en fallhöjd för regeringen inför den kniviga fortsättning som väntar. De grundläggande konflikterna inom ekonomisk politik återkommer. Frågan om försvarets framtida finansiering ställs snart på sin spets. Avtalet med mittenpartierna ska återigen hedras i höstens statsbudget, då handlar det om att ge och inte att ta.