Den uppmärksammade händelsen i Malmö nyligen, där en ordningsvakt dunkade en nioårings huvud i tågstationens stengolv, har med all rätt väckt stor uppståndelse. Berättigade frågor har ställts. Hur kan man göra så mot en nioåring? Varför agerade inte polisen annorlunda när de kom? Varför tyckte de inte att grund för åtal fanns redan innan allmänheten reagerade? Vart är Sverige på väg?
Den sistnämnda frågan kan kännas överdriven. Det här var enbart ett fall, uppseendeväckande absolut, men knappast representativt för alla ordningsvakter runt om i landet. Samtidigt är det en varningssignal som bör tas på yttersta allvar.
Att någon begår en dum handling kan hända, men att det saknas interna rutiner för ansvarsutkrävande är inte acceptabelt. Det starka förtroende som finns för svenska myndigheter är inte bara trevliga siffror. Våldsmonopolets pålitlighet är grundläggande för att hela samhället ska fungera. Vi tar det för givet, men för så många andra är det inte så.
Pojkarna i Malmö var ensamkommande flyktingbarn. Korruption och maktmissbruk är vardagsmat därifrån de kommer. Där kan man inte lita på det offentliga. Att ha trovärdiga myndigheter är ingen självklarhet och vi har nu välkomnat dessa barn med intrycket av att det inte är bättre här.
Förra året skakades USA av upplopp och dödskjutningar, både från och mot poliser. Det började med att en mörkhyad, obeväpnad tonåring sköts till döds av poliser i staden Ferguson. Därefter eskalerade situationen med fler skjutningar, men även med demonstrationer som lockade tusentals.
Det är långt till att vi skulle ha en sådan situation i Sverige. Samtidigt är det just några få, olyckliga händelser som skapar ett osäkert läge. Frustration som växer.
I Malmö var det en väktare och inte polisen som dunkade nioåringens huvud i golvet. Men personen som filmade händelsen vittnar om hur polisen inte vill lyssna på de civilas utsagor när de anlände. Hur de inte tyckte sig ha belägg för att onödigt övervåld skulle ha begåtts. Men finns det nödvändigt våld mot en kille som inte ens fyllt tio?
Det går inte att helt skydda sig från rötägg i väktarkåren, poliskåren eller någonstans i samhället. Men det går att förebygga genom att arbeta med den interna kulturen. Och det går att reagera snabbt och kraftfullt mot dem när något händer. De som verkar inom våldsmonopolets ramar har ett oändligt stort ansvar för att inte hålla varandra om ryggen.
Vittnet som filmade händelsen skriver i Sydsvenskan om att de runt omkring alla kände sig hotade och rädda för att ingripa. Ordningsmakten ska behandlas med respekt – och varje individ som verkar under den måste arbeta för att förtjäna den respekten. Vittnet berättar om vad han själv visste som nioåring – att polisen fanns där för att skydda honom. Låt inte den känslan bli en illusion.
Johanna Lundgren Gestlöf