Brittiske premiärministern David Cameron var för ett antal år sedan på besök i Sverige för att ta intryck av Fredrik Reinfeldt, vars nya moderater med en nyskapande allians då hade vunnit regeringsmakten. På jakt efter en uppdaterad bild av den moderna liberalkonservativa valvinnaren. Något verkar han ha hittat.
Torsdagens brittiska val blev andra raka valsegern för Cameron och hans Tories. Det var bara när Tony Blair på 20 år sedan tonade ned det röda i Labour till förmån för en mer mittenorienterad hållning som brittiska Tories stod förlorande i kampen om makten. I dag är det Labour som famlar i blindo. Partiledaren Ed Milibands försök att stärka det röda var en kraftig nitlott – och slutade med hans avgång dagen efter valet.
Brittiska mittenväljare drevs i famnen på de konservativa. Resultatet är en stor framgång för premiärminister Cameron och hans ekonomiska politik. Med bitter ironi kan samtidigt konstateras att regeringskollegan Nick Clegg och hans Liberaldemokrater blev hårt straffade för samma utveckling. Det liberala EU-vänliga regeringspartiet gjorde ett katastrofval. Clegg fick avgå, medan Cameron belönades med egen majoritet. Den alliansen är nu slut.
Valutgången kan läsas som ett gränsernas budskap. De brittiska väljarna har belönat partier som vill stärka gränser eller upprätta nya mot andra, inte sänka trösklar och öka utbyten. Det är inte bara ett brittiskt problem utan ett europeiskt. Camerons löften om att hålla en folkomröstning om Storbritanniens EU-medlemskap spelar med i de vindar som tidigare har gynnat ultanationalistiska Ukip. På bekostnad av Liberaldemokrater och i viss mån Labour.
Ett Storbritannien som försöker distansera sig till övriga Europa är en förlust också för Sverige. Britterna är en allierad part i många EU-frågor. Skulle det bli en folkomröstning som slutar med ett brittiskt tack och hej till den europeiska unionen, då skakas EU i sina grundvalar. En europeisk gemenskap behöver ett engagerat brittiskt deltagande.
Tories hade redan tidigare förlorat nästan allt fotfäste i Skottland. Den här gången var det Labour som fick se sina platser landa i knät på självständighetssträvande SNP. De skotska nationalisterna och separatisterna – med en tämligen socialdemokratisk agenda – förlorade folkomröstningen om sjävlständighet i fjol, men ser ut att ha vunnit makten över Skottlands framtida relationer till London. SNP:s partiledare Nicola Sturgeon lär ge Cameron mycken huvudvärk de kommande åren.
Det är inte givet att självständigheten kryper närmare norr om floderna Eden, Esk och Tweed, men självbestämmandet kommer att öka rejält. Ett allt mer självstyrande Skottland lär vara det pris som Cameron får betala för att kunna hålla ihop unionen. Den som ivrigt viftar med löften om skarpare gränser finner snart att det är ett tveeggat svärd.