I veckan blev det ännu tydligare att vänstern lider av ett allvarligt problem. Ett problem som rotar sig i elitism och som hotar den klassiska socialdemokratins agenda. Problemet stavas identitetspolitik.
Under tisdagen gjorde gymnasieminister Aida Hadzialic (S) ett försök att punktera problemet genom att gå ut i Aftonbladet (5/4). Där markerade hon hårt mot de identitetspolitiska perspektiven inom vänstern. Hadzialic menade att en klassanalys måste gå före en debatt om kultur och identitet som inte leder någon vart.
S-ministern reagerade mot att hon själv, med sin bakgrund som flykting från Bosnien, förväntas ha en färdig palett av åsikter när det till exempel kommer till frågor om migration. Själv ser hon i stället sin roll som minister som det relevanta för vilka åsikter hon framför. Vidare menade hon att vänstern inte ska diskutera vilken hudfärg människor har. Det var en rimlig och väldigt träffsäker kritik mot identitetspolitikens obehagligheter.
Det är inte konstigt att identitetspolitikens perspektiv engagerar. Det är tätt sammanlänkat med frågor om förtryck och ojämlikhet. Dessutom talar det till människors känslor av skuld och rättvisa. På senare tid har perspektivet blivit alltmer dominant inom den svenska vänstern. Därför är det inte konstigt att socialdemokratin, som vill diskutera sina klassiska ekonomisk-politiska frågor och vinna val, upplever sig hotad.
Identitetspolitiken är ingen valvinnare. Det är ett perspektiv som svenskar utanför Stockholms tullar i regel är helt främmande inför. På en intellektuell nivå är det dessutom ett djupt obehagligt strukturalistiskt perspektiv som förringar individens egna uppfattningar. Det innebär att du inte kan uttala dig i en fråga om du inte tillhör den berörda gruppen. Identitetspolitikens analyser kommer alltid landa i slutsatsen att den som avviker från majoritetsbefolkningen är förtryckt, helt oavsett vad individen själv upplever.
Som Hadzialic illustrerade delar identitetspolitiken in människor i fack utifrån exempelvis etnicitet och hudfärg. Hur vi än vänder på det är identitetspolitikens inriktning både elitistisk och auktoritär. I ett större perspektiv utgör den ett hot mot den gemensamma tilliten i det svenska samhället, vilket den svenska statsvetarprofessorn Bo Rothstein har lyft fram.
Gymnasieministerns debattinlägg var med all sannolikhet ett genomtänkt strategiskt spel från en socialdemokrati som försöker ta sig ur identitetspolitikens låsningar. Samtidigt var det ett påtagligt ärligt och personligt utspel. Hadzialic gav bland annat stöd för den förre KD-ledaren Göran Hägglunds uttalande i Almedalen om att verklighetens folk inte känner igen sig i elitistiska debatter på kultursidorna. Attacken mot identitetspolitiken är värd att ta på allvar. Det här är är knappast det sista vi kommer se av striden om politiska perspektiv inom vänstern.
Simon Palme