I dag, måndag, är det upp till bevis. Då inleds den amerikanska primärvalssäsongen. Iowa ska som första delstat säga sitt om vem som bör bli presidentvalskandidat för demokraterna respektive republikanerna.
Vilka är då kandidaterna? Bland demokraterna har Hillary Clinton setts som den solklara förhandsfavoriten. Men allt sedan hon offentliggjorde sin kandidatur har kritiken sköljt över henne. På många håll är den personlig, på flera håll rentav vidrig.
Men det som framförallt talar emot Clinton är inte maken och ex-presidenten Bills otrohetsskandaler. Inte heller att hon ibland ändrat ståndpunkter under sin långa politiska historia. Det värsta är att hon på många sätt personifierar Washington.
Washington, symbolen för den federala makten i USA som blivit till ett skällsord, inte minst genom kongressens oförmåga att fatta beslut. Ett amerikanskt politikerförakt av högsta rang har tornat upp sig de senaste åren. Det ger stöd för ytterlighetens politik, både till vänster och höger. Mittenpolitiken skälver och tappar mark.
Således har också Clinton fått konkurrens av Bernie Sanders, en rättfram 74-årig senator från Vermont. Sanders är ett stort utropstecken. Han står inte nära demokraterna som parti och kallar sig till råga på allt för socialist. Med en rättfram och närmast aggressiv jargong slungar han slagord mot orättvisor och finanselitens girighet.
Men ytterlighetspolitiken och föraktet mot Washington är ännu mer kraftfullt högerifrån. Få har missat fastighetsmiljardären och TV-kändisen Donald Trumps massiva framgångar. Hans uttalanden om mexikaner och muslimer har fått en hel värld att tappa hakan. I Trumps kampanj engagerar sig en ny sorts politiska aktivister. Personer som kristdemokraterna i Sverige förmodligen skulle kalla för verklighetens folk. Med en rättfram och excentrisk ton attackerar han uppköpta politiker och menar att han själv inte tänker köpas upp av någon – han klarar ju sig med sin egen förmögenhet.
Trumps främsta konkurrent är djupt konservativa Ted Cruz, den etablissemangsfientliga senatorn från Tea Party-rörelsen. Cruz representerar med sin yviga agenda och religiösa aura den kristdemokratiska ytterligheten.
Det är iögonfallande att den enda framgångsrika kandidaten som inte står för någon ytterlighet också är en kvinna. Clinton står i mitten men klarar ändå att utstå hård kritik från båda hållen.
Ilskan mot Washington påminner om de vindar som just nu blåser genom Europa. På båda kontinenterna råder skepsis mot etablerade politiker, samtidigt som det finns tydliga motpoler vilket genererar mycket medieutrymme. Säkerhet går före liberala principer och sunt förnuft. Politiken blir till dokusåpa.
Etablissemangskritiker behövs i debatten, men i politiken behövs framåtsyftande krafter. Dessutom handlar all demokratisk politik om att kunna kompromissa. I USA har det alltid funnits plats för konstruktiva mittenpolitiker som resonerat och kompromissat. Nu tycks den tiden vara förbi.
SImon Palme