Jobbdebatten var stundtals hätsk i söndagens jobbdebatt i SVT. Det är bra. Det ska väcka känslor. Andras arbete är grunden för allt staten har råd med.
Utan att så många som möjligt jobbar och tjänar egna pengar så kommer aldrig ett samhälle med omfattande socialförsäkringar som slukar skattemedel att fungera. Detta påverkar inte minst bilden av det som i dag kallas Fas 3. För inte så länge sedan hette det AMS-åtgärder. Namnet förändras. Problemet kvarstår.
Långtidsarbetslösheten består av människor med varierande förutsättningar. Att beskriva långtidsarbetslösa som om de hade exakt samma utgångspunkter och grundkompetens är att lura sig själv och andra. Ålder, kunskaper, hälsotillstånd med mera – allt påverkar.
I debatten må det låta som om det bara är att "avskaffa Fas 3", den del av arbetslöshetsförsäkringen som träder i kraft efter en mycket omfattande tid av arbetssökande och kompetensutvecklande insatser. Men så länge det finns en arbetslöshetsförsäkring med höga ambitioner måste det finnas särskilda insatser för den som har varit utan jobb under lång tid.
Vi har sett fall där verksamheten inom Fas 3 var allt annat än bra. Andra har sett sig som utnyttjade till låg ersättning. Sällan hörs de röster som känner att verksamheten fyller en funktion för just dem. Bilden är nämligen inte svart eller vit. Och nej, alla kommer inte att passa in som långtidspraktikanter inom offentlig sektor heller. Lika lite som alla har hittat rätt via långtidspraktik på privat arbetsmarknad.
Borde det då inte vara så att den som efter försök på försök inte hittar tillbaka till arbetslivet, kunde slippa organiserad verksamhet? Det är förvisso en kostnadsfråga, men främst en fråga om medmänsklighet. Att permanent döma ut en människa som har arbetsförmåga, men som har svårt att hitta rätt sysselsättning, är en hård stämpling.
Om Fas 3 försvinner införs i stället något liknande. Namnbyten är mer att blanda bort korten än att se utmaningarna för vad de är. Trolleritricket, att alla plötsligt ska gå till att utföra vanliga heltidssysslor, är en politikens förnekelsefas. Detta bör väljarna också se.
Det kommer alltid att finnas människor som av diverse anledningar halkar långt bort från det vi ser som den vanliga arbetsmarknaden. Några har svårt att konkurrera om även mer enkla jobb. Andra varit borta från vardagens gå till jobbet-rytm så länge att själva arbetslivet uppfattas som skrämmande eller oroskapande.
I stället för att byta namn på problemområden bör partierna lova att fortsätta sänka trösklarna till arbetsmarknaden – med alltifrån arbetsplatspraktik till anställningsstöd och andra subventionerade arbeten. Detta i kombination med en modig näringspolitik som håller nere skattekostnaderna för att skapa nya jobb och få företag att växa. Det sistnämnda brukar skilja blocken åt.