Av de 40 miljarder som sätts av i S+MP-budgeten till bistånd kommer drygt åtta miljarder att stanna i Sverige. Det betyder att en MP-minister får administrera en statsbudget med det största avdraget från biståndet någonsin för inhemska flyktingskostnader. Var femte avsatt biståndskrona stannar i landet.
Med de största utmaningarna på ett par decennier, i form av krigsdrabbade Syrien och Irak, är det förståeligt att statsbudgeten påverkas. Den förre statsministern Fredrik Reinfeldt (M) lyfte det i valrörelsen och förlorade kanhända några procent väljare på just detta. Det är likväl ett faktum.
Alliansregeringen räknade precis som S och MP av pengar från biståndet för att betala kostnader för asylsökande. Skillnaden är bara den att Miljöpartiet har varit en av de mer högljudda kritikerna av detta i opposition. Dylik dubbelmoral är varken vacker eller hållbar.
Biståndsminister Isabella Lövin (MP), partiets kanske mest populära företrädare, tvingas bita huvudet av skammen. I Svenska Dagbladet (18/11) ställer hon till och med frågan om Sverige måste vara en så stor givare i olika sammanhang. Hon tycker att biståndet till Asien, till Världsbanken och – hör och häpna – till FN:s vaccinationsprogram kan minska.
Av alla möjliga prioriteringar ska Sverige alltså minska sitt stöd till ett arbete som effektivt bekämpar polio, mässling och stelkramp och räddar liv. Och möts av svaga reaktioner från biståndsaktörerna. Det är tydligen skillnad på sänkt bistånd och sänkt bistånd.
MP:s oppositionspolitik var gjord för att få rubriker och svärta ned Alliansen. Nu råder andra förutsättningar. I en intervju med tidningen Dagen (30/10) valde Lövin att skylla avräkningarna för asylkostnader på regeringspartnern Socialdemokraterna. Det håller inte. En regering är gemensamt ansvarig för sina beslut. Den som inte kan stå för politiken har alltid möjlighet att avgå.
Biståndspengar måste riktas dit de gör mest nytta. Då blir all plakatpolitik otymplig. MP vill se en mer grön biståndspolitik, en rimlig tanke, men därför är det märkligt att Lövin sedan vill minska näringslivets roll i detta. Bara någon vecka före valet höll hennes partikollega Pernilla Stålhammar dessutom med Alliansen i en stor biståndsdebatt om att näringslivet borde ha en betydande roll. Att svensk miljö- och klimatteknik kommer till nytta i fattigare länder är ju både bra och grönt.
Ett annat MP-problem är att partiet är en uttalad motståndare till tillväxt. Samtidigt kräver partiet att biståndsbudgeten ska vara kopplad till BNI (bruttonationalinkomsten). Den svenska tillväxten ökar då årligen de resurser som kan sättas av för att hjälpa andra ur fattigdom. Ingen tillväxt betyder lägre bistånd. Detta är ännu en självmotsägelse som MP undgått att granskas för i opposition.