Ni vet den stereotypa bilden av en förälder och en tonåring? Vad tonåringen än säger tycks föräldern inte förstå. Tonåringen skriker. Föräldern suckar. Förbjuder. Förstör precis allt. Det är som om de talar två helt olika språk. Det handlar om att de har olika perspektiv och olika verklighetsuppfattning.
Ibland kan polariseringen i invandringsdebatten likna föräldern och tonåringen. Två sidor skriker på varandra och hör inte vad den andre säger för man lyssnar med olika öron. Vi måste våga prata om invandring låter det gång på gång. Vi kanske kan börja med att konstatera att vi redan gör det. Men på olika språk.
För när Fredrik Reinfeldt talar om öppna hjärtan vädjar han till oss som medmänniskor. När liberaler pratar om fri invandring är det en logisk slutsats från synen att alla är lika mycket värda. Och i teorin håller de flesta med. Få skulle själva låta en flykting från Syrien drunkna i Medelhavet eller skicka tillbaka en tjej till ett område där risken är stor att hon blir våldtagen.
Men har ni hört det klassiska moraliska dilemmat – Om du kunde trycka på en knapp så att tio personer dör i Kina mot att din familjemedlem får överleva, skulle du göra det? Avstånd och beröringspunkter kan inte förringas som orsak till människors känslor.
I valrörelsen beskrev två väljare hur de gick till Moderaternas valstuga och fick höra en bild av invandringen. Sedan till Socialdemokraternas och fick en annan. Sedan gick de till Sverigedemokraterna och fick en tredje. Båda jobbade hela dagarna, var måttligt intresserade av politik och tyckte att det var för jobbigt att dubbelkolla all fakta som de olika partierna gav. Därför valde de att lyssna på det som stämde bäst överens med vad de själva upplevde i vardagen. Sedan röstade de på Sverigedemokraterna.
Är det verkligen för mycket begärt att man ska dubbelkolla fakta en gång vart fjärde år? Man kan tycka vad man vill om det. Faktum kvarstår att många känner så. Många känner att vårdköerna är för långa och skolan för dålig och vet att kraftig invandring på kort sikt kostar pengar. Då vill många skrika till alla som vill öppna sina hjärtan att de förstår ju ingenting. Olika perspektiv. Olika språk.
Vad som inte får glömmas är att det pratas om integration på ett tredje sätt. Byggregler, lägre trösklar in på arbetsmarknaden, ändrad skollag, företagarfrågor. Allt är tätt kopplat till integration och de flesta partier pratar ständigt om det. Det är egentligen bara Sverigedemokraterna som inte erbjuder lösningar för bättre integration. Men alla uppfattar det på olika sätt för man lyssnar med olika öron.
Vad som behövs under det nya året är således inte att våga prata om invandring. Det är att lära sig varandras språk. Vi måste visa att vi förstår varandras verkligheter och börja formulera svaren på nya sätt. Bara så kan debatten leda framåt.
Johanna Lundgren Gestlöf