Ledare: Invandrad arbetskraft tillför stora värden

Redan i slutet av förra året stod det klart att arbetskraftsinvandring var ett område där partierna utanför januariavtalet skulle kunna göra gemensam sak. I den frågan har även Socialdemokraterna varit ivriga förespråkare för att riva upp möjligheterna för företag att rekrytera arbetskraft i de yrken där LO vill sätta stopp. I den här frågan riskerar det att följa en oherrans blandning av invandringsfientlighet, skråtänkande och ogenerad populism. 

I dagens politiska läge är partiernas egenintressen viktigare än ansvaret för helheter.

De partier som vill vårda arbetskraftsvandringens möjligheter är numera få – och i minoritet, mer specifikt Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet. I höstas redovisade Timbro hur arbetskraftinvandringen, trots en massa påståenden om motsatsen, skedde med allt högre träffsäkerhet. Nio av tio arbetstillstånd hörde till yrken där det var brist på arbetskraft. OECD-siffror visar att Sverige är ett av de mest attraktiva länderna för invandring av högkvalificerad arbetskraft, tillsammans med Australien. Värt att vårda och utveckla, onekligen.

Allt som allt bidrar arbetskraftinvandringen med drygt 30 miljarder till svensk ekonomi och ungefär 12 miljarder till statskassan. Att offra detta på invandringsmotståndets och skråtänkandets altare vore rent ut sagt dumt. 

Januariavtalet mellan regeringen, Centerpartiet och Liberalerna gav ett hopp om att regelverken skulle kunna förfinas och förbättras utan underminera möjligheten för företag att hitta rätt arbetskraft över gränser. I överenskommelsen står, bland annat att ett särskilt visum för högkvalificerade som vill söka jobb eller starta företag ska införas”från 2021. Dessutom ska dagens regler för arbetskraftsinvandring värnas. 

Eftersom de fyra Allianspartierna under en längre tid hade haft en gemensam syn borde ovanstående ambitioner ha ett garanterat stabilt stöd i riksdagen. Men så kommer det inte att bli. 

I november började Sverigedemokraterna vädja till såväl Moderaterna som till Vänsterpartiet om att göra upp för att begränsa arbetskraftsinvandringen. Och även om mottagarna inte kom lyckligt springande, visade det sig vara framkomlig terräng. I mitten av december sträckte så V ut handen till M. Och i går lyfte Moderaterna fram sin lista för att strypa invandringen av människor som jobbar. Det är ett vanskligt spel med höga insatser. 

Inom oppositionen är det ingen som talar om ett totalstopp för just högkvalificerad arbetskraft, även om den gränsen verkar vara flytande. Gemensamt för M, SD och V är att det är politikernas bedömning som ska styra utfallet, inte företagarnas behov. Det finns sådant i dagens regelverk som kan och bör uppdateras, för att motverka fusk eller manipulation. Men ordvalen i den här debatten ger knappast intryck av att oppositionen bara vill se de små detaljernas finlir. Det viftas med motorsågar, inte nagelfilar.

Moderaterna har i sin lista har petat in en punkt om att något måste göras snabbt åt problemet med att folk och familjer som jobbar och gör rätt för sig kastas ut. Detta på grund av småsaker, som för litet uttag av semester, eller där arbetsgivaren har drullat till det. Risken är att den här anmodan drunknar i slagordskörerna från de antiliberala medspelare som vill begränsa så mycken invandring och arbetskraftskonkurrens som möjligt.