Historiens vingslag sveper över Europa. Med följer en unken doft av kallt krig. Den ryska invasionen av den ukrainska Krimhalvön är delvis en upprepning av vad som skedde i Georgien 2008. Det är också ett stöveltrampens eko av det kalla krigets Europa. Av demokratisträvanden i Tjeckoslovakien 1968 och i Ungern 1956 som krossades av sovjetiska stridsvagnar och ersattes av lydregimer.
Det finns gott om krafter på båda sidor som försöker öka motsättningarna mellan ukrainskspråkiga och ryskspråkiga. Sekelgammal antagonism väcks till liv från tiden då Tsarryssland delade gräns i Europas kornbod med kejsardömet Österrike-Ungern. Den ryska regimen sätter i propagandan likhetstecken mellan fascister och EU-vänner. På gatorna i Sevastopol möts en finlandssvensk journalist med slagord om slaget vid Poltava 1708.
Sedan Georgienkriget 2008 har det varit en rysk taktik att dela ut medborgarskap i ryskspråkiga områden i grannländerna. Krimhalvön är ett. Till skillnad från Estland, Lettland och Litauen, EU-stater med rysktalande minoriteter, är Ukraina varken med i Nato eller EU. De folkvalda i Kiev har inga givna uppbackare.
Ryssland ser växande vänskap mellan Ukraina och EU som ett säkerhetspolitiskt hot. I stället för att välkomna möjligheterna till ökad handel och gemensam tillväxt, väljer president Vladimir Putin vapenmakt. EU och Nato ska inte få närma sig Ukraina.
Viktor Janukovitj, den ukrainske presidenten som använde specialtruppernas prickskyttar för att mörda demonstranter, fråntogs från sitt ämbete av parlamentet och flydde till Ryssland. Det gav Putin en ursäkt att agera. Kuppmakare på Krimhalvön kastade ut regeringens representanter. Maskerade ryska trupper ryckte in i Ukraina. På papperet för att skydda ryska medborgare, mottagarna av de generöst utdelade passen.
Den ukrainska regimen mobiliserar, men det är en regim som har tagit över ett land i kaos, en ekonomi i ruiner. De folkvalda i Kiev har ytterst svagt stöd i stora delar av östra Ukraina. På egen hand kan det sargade Ukraina aldrig återfå kontrollen över de nu ryskockuperade delarna vid Svartahavskusten. Som en jämförelse har Georgien och parlamentet i Tblisi i dag ingen makt över Abchazien och Sydossetien, utbrytarrepublikerna som sedan 2008 står under ryskt beskydd. Det ryska agerandet är inte tillfälligt. Det är en permanent utökning av rysk inflytandesfär och militär kontroll.
Vi befinner oss i det mest riskfyllda läget i Europa sedan Sovjets fall 1991. Minsta missgrepp kan bli förödande. EU, USA och Nato - och även det av ryskt veto helt bakbundna FN - måste stötta Ukraina. Ingen söker en militär upptrappning, allra minst USA. Att tvinga Ryssland att backa med diplomatiska och ekonomiska medel är en mycket svår utmaning, men Ukraina får inte lämnas åt sitt öde.