Den globala stålmarknaden är hård. Vi har på nära håll kunnat se hur SSAB de senaste åren försökt hantera svårigheterna som den svaga stålkonjunkturen medför. Det har varit krisuppgörelser mellan fack och arbetsgivare som kostat på för båda parter, men som sannolikt varit bra i det långa loppet.
I dag är det SSAB som köper konkurrenten. Två bolag med minus på sista raden ska skapa gemensamt plus. Med hård konkurrens på stålmarknaden gäller det att samla och bygga så mycket muskler som det går. Det kommer att skäras i kostnader och effekten av köpet kommer att påverka samtliga delar av bolaget, inte bara de finska utan också de svenska. Alla lär inte bli lyckliga. Samtidigt är det en symboliskt viktig markering som görs när bolagsledningen så tydligt markerar att den framtida verksamheten kommer att finnas på fem platser, varav Oxelösund är en.
Ett köp av den här storleken ger effektiviserings- och samordningsmöjligheter. SSAB och Rautaruukki kommer att behöva färre anställda än vad de har tillsammans i dag. Men affären är också något som garanterar framtida arbetsuppgifter för väldigt många. Det måste man komma ihåg. För en ort som Oxelösund är livskraften hos ståljätten A och O. Hur det går för bruket påverkar omgivningen i flera led – lokalt näringsliv, inflyttning och skatteintäkter. Det är där så många kommuninvånare jobbar, liksom många Nyköpingsbor. Det är en arbetsplats som garanterar många familjer en försörjning i närområdet.
SSAB:s vd Martin Lindqvist påpekade syrligt vid presskonferensen att det svenska järnvägsnätet har underhållits illa. Det är en del i SSAB:s bekymmer, menade han. Problemet är att den kritiken tyvärr kommer femton år för sent för att nå de ansvariga.
För det var de dåvarande regeringarna som främst lät bli att säkra resurserna till järnvägsunderhållet. Det skapade rostfläckar som den förra infrastrukturministern Åsa Torstensson (C) kom att beskriva som ett gapande hål på närmare 100 miljarder av eftersatt underhåll. De senaste mandatperioderna har det i jämförelse fullkomligt vräkts in underhållsresurser till järnvägen. Men inte ens det har räckt till.
Samma dag som affären blev offentlig kom ett utspel från Socialdemokraterna, som hävdar att järnvägsunderhållet borde utföras av ett monopolföretag. Men det är inte företagen och de anställda som har jobbat med att försöka hålla järnvägen i gott skick som bär ansvar för problemen. Grundfelet var att regeringarna Persson hellre byggde nya banor än underhöll de gamla. Den räkningen tvingas nu även SSAB betala på.
Det är gott om framtidsutmaningar för SSAB:s del. Samgåendet med finska Rautaruukki är ett klokt vägval. På en pressad marknad med stenhård global konkurrens kan de två nu agera gemensamt hellre än att försöka slå ut varandra.