I dagarna firar mänskligheten att det första kriget av globala dimensioner tog slut för närmare 100 år sedan. En galenskap utan all like.
Men det tog inte lång tid förrän en liten obetydlig gaphals med mustasch fick i gång en repris på eländet. Och som alltid genom hela historien är det de vanliga människorna som får ta smällarna av de höga herrarnas kamp för mera makt. Själva håller de sig på behörigt avstånd från bomber och granater där livet går vidare med vin, kvinnor och sång.
Samtidigt med 100-årsminnet av första världskriget inledning börjar kriget i Mellanöstern om för femtielfte gången. Någon har hämnats för något som en hämnare gjort i en evig repris. Israel som är militärt överlägset palestinierna ser till att hämnas rejält. Vilket underlättar rekryteringen av självmordsbombare till de militanta palestinska grupperna.
I det senaste våldsutbrottet var det mordet på tre israeliska ungdomar som tände krutet. Hämnden blev massiv (cirka 2 100 dödade) och en stor del av Gaza slogs i ruiner och civilbefolkningen fick ta det mesta eländet.
Skolor, bostäder och sjukhus bombades till grus. Och det här är en naturlig del av hämndens logik.
Om vi – för att få lite proportioner skulle jämföra det med en motsvarande händelse i Skandinavien skulle det kunna se ut så här:
1. Tre svenska ungdomar hittas mördade på Själland.
2. Svenska flygvapnet bombar Köpenhamn.
3. Danskarna känner behov av att hämnas och skickar raketer över sundet ...
... och så vidare.
När nu Sverige erkänner Palestina som stat hörs den märkliga synpunkten att det är för tidigt!
Konflikten har i princip pågått sedan 1948 – mer eller mindre intensivt. Det kan väl inte vara för tidigt om man sätter ner foten efter 66 år? Och försöker få slut på våldet och börja bygga upp det välsignade landet?
Civilbefolkningen på bägge sidor vill säkerligen ha fred, skolor åt barnen, mat på bordet och jobb som ger inkomster och försörjning. Men som i alla andra krig så är det generalerna, politikerna och vapenleverantörerna som sätter agendan.
Jag tycker det är rätt att erkänna Palestina som stat – ingenting kan bli sämre av det. Sedan måste de två staterna – Israel och Palestina – visa varandra ömsesidig respekt.
En fredlig utveckling har bara vinnare. Den största segern vinner man som vanligt i fiendens hjärtan!
Tommy Jansson
utvecklingskonsult, Stigtomta
"Men som i alla andra krig så är det generalerna, politikerna och vapenleverantörerna som sätter agendan."