Förra veckans arbetslöshetsdiskussion handlade om vilka som ska räknas in i statistiken. För att underlätta Socialdemokraternas troligtvis omöjliga vallöfte om lägst arbetslöshet i Europa 2020 kom förslag om att inte räkna in dem under 20 år.
SN:s ledare (27/5) konstaterar apropå det att politiker måste inse att de inte är den yttersta jobbskapande kraften. Att jobben kommer från tillväxt och bra företagarvillkor. Men det finns en annan sida av arbetslöshetsmyntet, nämligen synen på vilken rätt man har att få ett jobb.
I Expressen (också 27/5) skriver psykologen Svala Firus på arbetsförmedlingen om erfarenheter från arbetet. Hon beskriver hur 185 ungdomar bjuds in till en rekryteringsträff där ett företag vill anställa 40 ungdomar. Tolv personer dyker upp. På den efterföljande träffen där 50 unga bjuds in dyker ingen upp.
Hon skriver om en ungdom som erbjuds betald utbildning men som när det väl är dags väljer att stanna hemma för att det var för tidigt på morgonen. Hur en annan tackar nej till jobb för att det verkar för tråkigt att bre mackor. Man har annat för sig, glömmer tider, vill sova längre.
Många kommuner har sommarjobbsgaranti till unga i en viss ålder. Kommuntjänstemän vittnar om hur kommunorganisationer går på knä för att matcha efterfrågan, men hur flera unga sedan missar att tacka ja till jobben. Andra går inte alls att få tag i. Sen ringer ändå arga föräldrar och är upprörda för att barnen inte fått vad de har lovats.
Även om de ovan nämnda erfarenheterna är enstaka fall vittnar det om en syn som tycks utbredd – man har rätt att få ett jobb som exakt matchar ens preferenser. Som att man kan sitta hemma och tro att ett roligt och välbetalt jobb ska komma och ringa på dörren. Som att det är upp till politikerna att bara fixa jobben.
Det finns naturligtvis en mängd legitima anledningar till att alla inte kan ta vilket jobb som helst och problemet med att många unga saknar arbete får inte förminskas. Firus skriver exempelvis också om hur många inte vågar söka eller tacka ja till ett jobb för att självkänslan och självförtroendet brister. Det är allvarligt. Ingen ska behöva känna sig osäker på om man duger för att söka jobb.
Och nej, alla unga är inte lata. Nej, det är inte fel att kommunen bidrar med en första fot in på arbetsmarknaden. Nej, man kan inte acceptera vad som helst och nej, det är inte jättelätt att få jobb som ung.
Men ibland glöms det egna ansvaret för ens situation bort. Det omgivande samhället har större utmaningar än att garantera alla ett sommarjobb inom kommunen. Vuxna måste tro på dem som kämpar men visa att inget kommer utan ansträngning. Fler än politikerna måste inse att de inte är den yttersta jobbskapande kraften. Tillväxt och företagande ökar jobbutbudet, men vi måste vara beredda att anstränga oss för att få del av detta.
Johanna Lundgren Gestlöf