Svensk energiförsörjning är hotad. Eon och Vattenfall har gång på gång den senaste tiden varnat för kommande hot mot svensk kärnkraft. Det har gått så långt som att fyra av tio kärnkraftverk kan komma att stängas bara inom några år.
Det är rätt att fasa ut kärnkraften, men det måste ske i en måttlig takt. Det vi nu ser är en utveckling som hotar även de återstående sex reaktorerna. Därmed ser vi också ett hot mot hela den svenska energiförsörjningen. I dagarna har det till och med talats om att det kan bli aktuellt att använda den kapacitetsreserv som består av gamla oljeeldade verk. Det krävs knappast någon större insikt i klimatfrågan för att inse att vi inte borde byta kärnkraft mot olja.
Dessutom är det som alltid dyrt att stänga produktion utan att kunna öka andra produktionsandelar. Det skulle resultera i att Vattenfall får lägre vinster, vilket ger finansministern problem. Redan i år har de låga vinsterna lett till att regeringen valt att brandbeskatta andra bolag. SJ och Akademiska hus har tvingats belåna sig med miljardbelopp för att kunna dela ut pengar till staten. Den slutgiltiga notan kommer hamna hos skattebetalarna.
Men vad beror egentligen kärnkraftverkens oerhörda lönsamhetsproblem på? De låga elpriserna utgör förstås en del. Men det Vattenfall särskilt pekat på är effektskatten på kärnkraft, som regeringen höjde så sent som förra året.
Nu öppnar Stefan Löfven för att sänka effekt- skatten igen. Det är välkommet, och självklart är det bra att regeringen anpassar sig efter den verklighet som nu råder. Samtidigt bör den som kallar den förda energipolitiken för pragmatisk eller genomtänkt fundera ett varv till. Regeringens politik ger ett starkt intryck av att vara ryggradslös, eller i bästa fall virrig.
Det värsta av allt är att regeringens ambivalens inte är något enstaka undantag. Snarare går den helt i linje med regeringens minst lika ambivalenta agerande i andra frågor, från migrationspolitiken till hanteringen av rut-avdragen. I grunden illustrerar ambivalensen förmodligen den stridighet som råder mellan de två regeringspartierna, där industrivänliga krafter drar den ena veckan och tillväxtkritiska krafter veckan därpå. Den som röstade rödgrönt förra valet för att slippa en tydlig och öppen blockpolitik har nu fått bevittna alternativet.
Självklart spelar även alliansens energiöverenskommelse in, genom att sätta spelreglerna: nya kärnkraftverk får byggas på egna premisser – utan statliga subventioner. Men nu är det inte bara de gamla och små verken som försvinner, utan också de mest kapacitetsstarka. För detta bär regeringen ett ansvar som den inte tycks kapabel att förvalta.
Simon Palme