Här är mitt innovationsråd, skrev statsminister Stefan Löfven (S) inför gårdagens första möte. Några nära politiska allierade kallas till Harpsund. De kompletteras med ett par representanter för storföretag respektive universitet, samt några innovatörer som har placerats högt på Veckans Affärers listor över så kallade supertalanger.
Det här rådet har länge varit den Löfvenska socialdemokratins svar på hur svensk konkurrenskraft och nyföretagande ska stärkas. Han kunde ju inte lova sänkta skatter på jobb och företagande och inte heller enklare regler och administrativa krav från statens sida. Det är ju Alliansens linje.
Alliansen förde också samtal på sin tid. Centerledaren Annie Lööf höll som näringsminister ett antal så kallade industrisamtal med företag och fack. 2013 var deltagarna eniga om att "främja goda ramvillkor när det gäller skatter och offentliga resurser, utveckla samarbetet mellan näringsliv och akademi samt underlätta finansiering av nya produkter" (GP 14/10 2013). På Löfvens rådsmöten ska däremot inte skadliga skatter och regelkrångel diskuteras. Gissningsvis lär andra hinder i form av arbetsmarknadslagar inte heller vara samtalsämnen som uppmuntras. Det kreativa utrymmet är begränsat.
Innovationssystem kan förenklat sägas omfatta alla aktörer som behövs och påverkar när en idé ska bli till en vinstgivande produkt eller tjänst på marknaden. Det offentliga påverkar exempelvis via forsknings-, utbildnings- och försvarspolitik samt via upphandlingar utifrån de behov som stat, landsting och kommuner har. Politiker kan skapa en god grogrund för befintligt och framtida företagande, men ska aldrig styra utvecklingen. Den privata sektorns kraft och förmåga att göra affärer av goda idéer är naturligtvis det centrala. Tydliga spelregler som är tillförlitliga över tid är att föredra, gärna med sänkta marginalskatter, goda avdragsmöjligheter för investeringar och att driftiga nyckelpersoner ska kunna få del av företagens värdeökning till kapitalbeskattning.
Regeringens innovationspolitik har hittills byggt på alliansregeringens linje. Sverige satsar sedan länge stora resurser på forskning och utveckling och rankas stadigt högt i jämförelser. Men det som kommer ut i form av ökat svenskt företagande och marknadsframgångar kan bli alltid bättre. Mer hållbar tillväxt behövs. Själva rådet sänder en symbolisk signal om att statsministern är direkt ansvarig för politikens förmåga att stärka näringslivets utvecklings- och konkurrenskraft. Blir det sämre har regeringen misslyckats.
Å andra sidan har mötena på Harpsund inga krav på att mynna ut i något skriftligt som går att granska. Ekonomiprofessorn Lars Calmfors anser att rådet i bästa fall är harmlöst men i värsta fall skadligt. Får Calmfors rätt så är det som bäst ett uppskrivet kafferep. Och då allt annat än nyskapande.