Känslan var att förra höstens inhemska parlamentariska cirkus inte kunde överträffas, men nu har vi fått ett politiskt stök som skadar bilden av det ordnade Sverige. Det är inte migrationens fel. Det är inte myndigheternas fel. Det är inte ens medielogikens fel. Det är politikernas.
Vi har en regering som förbereder sig för att göra det mesta utom att sätta in militär för att mota skyddssökande människor till andra delar av Europa. Förslaget att stänga Öresundsbron är extremt drastiskt och kanske inte ens möjligt. Men det faktum att politiken ens ser detta som en möjlig utveckling illustrerar verklighetsbilden i Rosenbad.
Regeringen verkar drivas av inre panik. Åtgärder underkastas snabba beredningar utan traditionell kvalitetskontroll. Risken för demokratiska och organisatoriska klavertramp ökar automatiskt. Detta i en tid då oppositionen är så splittrad att det saknas givna alternativ.
Vi har samtidigt ansvariga politiker som nyttjar ordet systemkollaps utan att på allvar verka ta in vad ett sådant ordval är tänkt att beskriva. En av dessa är Moderatledaren Anna Kinberg Batra. Hon är tyvärr inte ensam.
Det som målas på väggen blir lätt till en underförstådd sanning. En systemkollaps torde vara när allt brakar ihop, när vardagens rutiner ersätts av ett totalt verksamhetsstopp. Blicka ut över vardagen. Vi borde ha flera steg kvar innan kris blir till kollaps.
Vad ska vi annars kalla ett möjligt läge där alla skolor står stängda? Där pensioner och löner uteblir? Där sjukvården har gått i baklås? Vi är inte där och borde inte kunna hamna där heller som en följd av antalet människor som försöker få skydd i Sverige.
Däremot är det en tid då flera myndigheter och ett antal kommuner – särskilt i södra Sverige – har ställts inför mycket extrema arbetstoppar. Det är allvarligt. Borde vi inte just i ett sådant läge ställa krav på att åtminstone en ansvarig håller huvudet kallt? Någon som inte bara stänger gränser utan som handfast funderar över hur pressade myndigheter och kommuner kan få effektiv avlastning? Kanske någon som tar ansvar för att det offentliga Sverige kan hålla fokus på det som är viktigt, där i vardagen? Någon som kan säga att det inte är okej att fara runt som yra höns och agera i panik?
Under många år har vi svenskar på avstånd kunnat betrakta parlamentariska cirkuskonster i stater som Italien och Grekland. Skrockandet över demokratiskt stök är över. Vi har själva en riktigt knivig parlamentarisk situation och därtill en till synes historiskt svag samling ansvariga i Rosenbad. Vad ska man annars kalla ministrar som leder genom att kalla sina egna beslut för skit? Vi har en tänkt oppositionsledare som talar om kollaps, men inte agerar utifrån detta. Om bärande system var på väg att rämna borde Moderatledaren högljutt ha agerat för att forma eller bli del av en räddningskoalition. Annars är det bara politikens ordval som sugs ned i panikkänslornas malström.