I sagornas och de amerikanska filmernas värld får prinsen och prinsessan alltid varandra i slutet. I den riktiga världen är jakten på den rätta sällan lika framgångsrik. Och när den rätta väl dykt upp varar verklighetens lyckliga i alla sina dagar inte alltid mer än ett par år.
Det här är inte meningen att vara någon dyster utsaga om förhållanden som spricker eller singlar som inte träffar rätt. Många lever naturligtvis i lycklig tvåsamhet i olika konstellationer. Poängen är att föreställningen om att en riktig familj ska utgöras av en man och en kvinna som träffar varandra tidigt i livet och lever ihop till ålderdomens höst exkluderar en himla massa människor.
Längtan efter barn är inte unik för kvinnor och män som lever tillsammans. Varje år åker ungefär 800 ensamstående kvinnor utomlands för att inseminera sig. I Sverige är det ännu förbjudet. Från och med första april 2016 kommer det med största sannolikhet vara ändrat.
Det var i somras som Alliansregeringen tillsatte en utredning kring frågan. I torsdags meddelade justitieminister Morgan Johansson att den är klar och att Socialdemokraterna kommer att ta upp förslaget för omröstning i riksdagen i höst. Samtliga partier är positiva, utom Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna.
Samma prövning som för par kommer ske innan den assisterade befruktningen. Ekonomisk och social trygghet ska kunna säkerställas. Ungefär 2 000 kvinnor per år väntas utnyttja möjligheten. Till skillnad från i Danmark dit många åker i dag kommer barnen ha rätt att få veta vem fadern är, helt i linje med barnkonventionen som säger att barn har rätt att få veta sitt ursprung.
Argumenten emot förslaget är främst att barn ska ha rätt till både en mamma och en pappa. Visst är det bra för barn att ha olika typer av förebilder när de växer upp. Kanske en manlig och en kvinnlig, vad det nu egentligen innebär. Men att en kvinna och en man lever tillsammans vid barnets födelse säger rätt lite om hur barnet kommer växa upp.
Det viktiga i frågan måste alltid vara att se till barnets bästa. Men vem som ska bestämma vad som är bäst för barnet är svårt. Rimligtvis måste en kvinna fylld av längtan och kärlek att ge ett barn vara minst lika bra som ett par som skaffar barn för att de glömde skydda sig. Att behöva träffa någon enbart för att kunna få barn känns inte som en ultimat grund för en trygg framtid för barnet.
Alltför många har inte tid att vara närvarande i barnens liv. Alltför många engagerar sig för lite i deras uppväxt. Människor separerar, människor träffar nya och blir lyckligare än någonsin. Att skaffa barn borde inte handla om vem man lever med när det händer, utan om hur man beter sig mot det barn man får. De flesta kommer fortsätta vara en mamma och en pappa. Men när allting annat ändå är föränderligt är kärlek och trygghet för barnet det som måste vara beständigt.
Johanna Lundgren Gestlöf