Inför valet nästa år är det få frågor där regeringsalternativen vill fundamentalt olika saker. Sverige är ett land där vi är ovanligt överens om det mesta politiskt. I en statsbudget på drygt 800 miljarder brukar oenigheterna gälla mellan tio och 20 miljarder. En modest siffra jämförelsevis. Mitt i detta homogena klimat kan det därför vara lätt att glömma bort att politiska beslut ändå spelar roll och påverkar människors vardag och att man som politiker ska kunna försvara och motivera detta.
Två sådana möjliga förändringar som kan komma efter nästa val är krogmomsen och situationen för välfärdsföretag. Det är avgränsade områden där politiska beslut kan få stort genomslag för de människor som arbetar och driver företag inom dessa branscher. Helt oavsett vad man tycker i sakfrågorna så är det väldigt intressant att följa politikers beteende kring dem. När det väl finns individer som kan påverkas negativt om en viss politik får förtroende i valet, hur hanterar då de politiker som säger att de vill detta situationen? Nästan inte alls är svaret.
Två fall av detta såg vi i december. Den 18 skrev ett antal kockar på Svenska Dagbladets debattsida och var oroliga för hur en eventuell momshöjning skulle drabba dem. Svaret från socialdemokratiska politiker? Tystnad. Den 17 december anordnade Almega ett seminarium om välfärdsföretagande, med inbjudna företagare och politiker. Vad svarade då vänsterpartister som ställdes mot väggen av de företagare som faktiskt skulle drabbas av de regleringar de säger sig vilja gå till val på? Något i stil med: "Men det är ju inte er vi vill åt!"
Återigen, oberoende vad man tycker i sakfrågorna är det här en intressant och bekymmersam tendens i svensk politik. Politikerna själva klarar inte av att stå för vad de tycker. De vill inte se folk i ögonen som påverkas av deras maktutövning och säga: Ja, jag vet att det här kommer drabba dig, men jag tycker ändå att det är rätt. I stället slingrar de sig och blir obekväma.
En möjlig förklaring till den här utvecklingen kan vara politikens allt mer byråkratiska och karriäristiska form. Många av dagens politiker tycks se själva politikerrollen som ett yrke. Man går till jobbet, man får ett papper i handen från chefen som har bestämt vad man ska tycka, man återupprepar samma åsikt själv.
När allt för många folkvalda saknar en egen moralisk kompass och inte har egna åsikter, utan bara vill lyda och förvalta partiledningens budskap har vi problem. Röstar vi fram sådana politiker att representera oss får vi nog tyvärr också stå ut med att de inte har några egna svar på varför de tycker som de gör.
Hanna Marie Björklund