Den rödgröna utrikespolitikens klarspråk mot diktaturer gällde tydligen bara Saudiarabien. När statsminister Stefan Löfven (S) landade i Kina hade alla sådana ambitioner lagts åt sidan. På många sätt är det illustrativt för den här regeringens svajighet, men samtidigt ger Löfven de kritiker rätt som varnat för att ett alltför tydligt klarspråk kommer till höga diplomatiska och handelsmässiga kostnader. Därför väljer regeringar ofta filttofflor när det i ärlighetens namn hade varit mer lämpligt med stålskodda kängor.
De senaste dagarnas turer om ursäkten till Saudiarabien understryker att regeringen mer varit diplomatiskt klantig än genomtänkt i uppsägningen av Saudiavtalet. På renlärighet följde akut ängslighet. En diktatur är en diktatur. Det är motsatsen till demokrati, till friheter och rättigheter. Kvinnoförtrycket i Saudiarabien förtjänar varje uns av kritik som omvärlden kan rikta. Detsamma gäller strafflagarna och synen på mänskliga rättigheter.
Kina har på många sätt reformerat sin ekonomi under senaste 20 åren. Genom att stegvis öppna för visst privat ägande och marknadsekonomi har samhället blivit rikare. Men medborgerliga friheter och rättigheter lever fortfarande på svältkost.
Det är inte många månader sedan diktaturen slog ned på demokratiförespråkarna i Hongkong, den del av Kina som har erfarenhet av demokratiskt styre. Fredligt uttryckta önskemål om att medborgarna fritt skulle få välja företrädare behandlades som ett säkerhetspolitiskt hot. Partiet går före allt. För detta bör Kina kritiseras av omvärlden.
Med ordet stabilitet som förevändning går regimen hårt åt alla som söker förändring, ett samhälle bortom enpartistatens förtryck. Censuren slår hårt mot internetanvändare, medier och vetenskaplig forskning. Människorättsaktivister, författare och demokratiförespråkare kastas i fängelse. Dödsstraff och tortyr är delar av rättssystemet.
Att kalla Kina för enpartistat är som att säga att Nordkorea är lite instängt. Kina är, på samma sätt som Saudiarabien, ett land där mänskliga rättigheter dagligen trampas på och där brutalt förtryck råder. I Saudi förstärks det av en ultrakonservativ statsreligion, medan kommunismen är den andliga motsvarigheten i Kina.
Så varför snubblar Löfven och utrikesminister Margot Wallström (S) den här gången på ordet diktatur? De är förvisso inte ensamma om att buga lite extra för den kinesiska regimen. Det har svenska regeringsföreträdare gjort ofta. Att bråka med Kina ger inte samma inrikespolitiska signaleffekt som att dumpa ett avtal med Saudiarabien. Men varför inte ens berätta vilken kritik mot diktaturen som regeringen tänker föra fram? Varför agera fegare än vad Fredrik Reinfeldt gjorde i samma position 2008?
Kina är mäktigare än Saudiarabien och kan skada svenska intressen mer. Svensk utrikespolitik är tillbaka i sökandet efter det som passar – och inte nödvändigtvis det som är moraliskt rätt.