Den sittande regeringen vill ansluta sig till Allianspartiernas energiöverenskommelse från 2009. Utmärkt! Alliansens långsiktigt hållbara uppgörelse förenar en politik för mer förnyelsebart med en pålitlig energiförsörjning. För kärnkraftsvännerna är det en kompromiss där de får leva med att en växande andel av elförsörjningen kommer från solkraft, vindkraft, bioenergi och så vidare. Kärnkraftsmotståndarna får acceptera att den fossilberoende kärnkraften kan göra nyinvesteringar, så länge den bär sina egna kostnader.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet i den sittande regeringen saknar en egen energipolitik. Det mest handfasta som har lämnat Rosenbad hittills är höjningen av den så kallade effektskatten på kärnkraft. Detta rubbade tyvärr jämvikten i energipolitiken och gjorde Sverige mer beroende av importerad fossilbaserad kraft när elbehovet sticker iväg uppåt. Trycket är hårt på regeringen att återställa skatten till det som var.
Helhetsbilden är samtidigt att samtliga ansvarstagande riksdagspartier vill se ett samförstånd om framtidens energi. När S och MP nu har sagt sig vilja ansluta sig till Allianspartiernas överenskommelse borde den grunden finnas på plats. Men debattartikeln (DN 27/1) där beskedet ges luddar tyvärr till det.
Att i dag sätta ett slutdatum för kärnkraften går inte ihop med ambitionerna att behålla en elintensiv svensk industri. Den gällande Alliansöverenskommelsen lämnade bland annat därför årtalsexercisen till förmån för en marknadsdriven förändring. Regeringen försöker äta kakan och ha den kvar, men det finns bara ett surt äpple kvar att bita i.
Ny teknik tillför ständiga effektiviseringar och levererar nya lösningar på gamla problem. Samtidigt finns det inga tecken på att energibehovet i framtiden kommer att minska. Morgondagens produktion måste överstiga dagens. I takt med att fossila bränslen ska försvinna från sektorer som exempelvis fordonstrafiken kommer det att krävas mer el, allt för att säkra jobb, utveckling, tillväxt och välfärd.
Att då å ena sidan kräva en fast slutpunkt och å andra en ordnad övergång från kärnkraft till helt förnyelsebart visar att S och MP inte klarar av att fullt ut lämna den gamla energidebatten, som inte gjorde någon lycklig. Genom att lägga till egna pålägg verkar det å andra sidan som om regeringen har en egen plan.
När energiminister Ibrahim Baylan (S) och hans bisittare i sammanhanget Lise Nordin (MP) talar om att "verkligheten" har löst upp gamla ideologiska låsningar (DN 27/3), så syftar de egentligen på Allianspolitiken. Utan den hade låsningarna funnits kvar och möjligheterna att föra en konstruktiv energipolitik varit betydligt sämre. Det förnyelsebara växer nu på ett hälsosamt sätt. Det kan ta tio år eller 30 år innan allt är fossilfritt, men resan går åt rätt håll.