Regeringen har inte bara gjort sig av med "Reinfeldts migrationspolitik" – som finansministern uttryckte det häromdagen (DI 13/1) – utan också Göran Perssons mer balanserade syn på Mellanösternkonflikten.
Sverige har numera en utrikesminister som agerar elefant i porslinsbutik. Margot Wallströms linje präglas av aktivism och begränsad professionalism. Lägg därtill att Israel har en konservativ ledning som är överkänslig och reagerar högljutt på alla former av kritik.
Nog får Israel tåla granskning, som alla demokratiska stater ska. Wallströms senaste uttalande är inte problemet. Samtidigt bör påpekas att israeliska medborgare dagligen utsätts för terrorattacker och det präglar samhället. Detta är ett led av en händelsekedja där utrikesministern enbart är kritisk till att förövarna oftast skjuts till döds i samband med dådet och inte fångas levande.
Den svenska utrikespolitiken har till övervägande del bestått av att Wallström mer eller mindre valhänt kritiserar staten Israel – oavsett vad som händer eller var det händer. Till och med vid terrordådet i Paris. Kanske är det ett led i försöken att vinna röster inom Arabförbundet och andra anti-israeliska sfärer inför omröstningen om en plats i FN:s säkerhetsråd. Där har ju även diktaturer var sin röst.
Men när Wallström vill påstå att regeringen vill ha goda relationer med Israel så är det bara en bluff. Det vill den inte alls. I så fall hade vi redan haft en ny utrikesminister.
Svensk vänster är i huvudsak anti-israelisk. Just därför var förrförre statsministern Göran Perssons (S) Mellanösternpolitik överraskande balanserad, sett till 1970- och 1980-talets mer ensidiga PLO-stöd. Perssons linje höll sedan Alliansen och Carl Bildt – som ingalunda kan kallas pro-israelisk – mer eller mindre fast vid. Men när svensk utrikespolitik togs över av en av Perssons tydligaste interna motståndare, var det med en returbiljett till det tidiga 1970-talets PLO-aktivism. Inte ett ord hörs om den omfattande korruptionen inom den palestinska myndigheten, trots att Sverige skickar mycket stora summor i bistånd.
Socialdemokratiska regeringar har gärna låtit utrikespolitiken bli till inrikespolitiska konflikter. Borgerligheten har sällan tvekat att plocka upp den kastade handsken. Så också denna gång. Skillnaden är bara den att regeringen inte sitter säkert. Det är med Allianspartiernas indirekta godkännande som regeringen Löfven kan fortsätta utan kraftiga störningar.
Liberalerna under Jan Björklund har varit starkt kritiska till Wallströms insatser. Och Moderaternas talesperson Karin Enström anser att Sveriges relationer med Israel nu har nått en ny bottennivå. Drar någon av dem slutsatser av detta? Eller är detta i första hand också en inrikespolitisk duell? Om samtliga Allianspartier anser att utrikesministern skadar Sveriges roll i omvärlden, då är det misstroendevotum som gäller.