Vårdförbundet gick i onsdags ut och larmade för att bristen på personal i sjukvården håller på att bli ett verkligt problem. Särskilt gäller frågan sjuksköterskor och framförallt akutvård och förlossningsvård, de mer specialiserade delarna, har den största personalbristen. I 9 av 21 landsting råder allvarlig brist på sköterskor, Sörmland är ett av dem. Mälarsjukhuset i Eskilstuna och Kullbergska i Katrineholm är två av de vårdinrättningar vars verksamhet hotas av personalbrist. Vårdförbundet vill tillsätta en handlingsplan och Socialdemokraterna har tidigare adresserat problemet med sina traineejobb som ska tillsättas bland annat i vården.
Problemet är dock mer komplicerat än att de ska kunna lösas av politiker som viftar med trollstaven. När ett yrke har uppenbar brist på personal signalerar det till alla på väg ut i arbetslivet att efterfrågan är stor. Det finns alltid människor som vill söka sig till en utbildning just för att de vet att den är i princip en garanti för jobb när man har pluggat klart. Med det i åtanke borde fler vilja bli sjuksköterskor. Något mer spelar in här, något som får människor att inte välja yrket trots de ständiga larmen om det stora behovet och efterfrågan.
En del av detta är lönen. En annan del är de övriga arbetsvillkoren. Uppenbarligen gör landstingen, som här är arbetsgivare, något fel. De förmår inte locka anställda. Signalerna om att det lönar sig dåligt att vidareutbilda sig till specialistsköterska gör att få väljer den vägen. Höga och tidiga marginalskatter är dåligt för motivationen för att plugga lite extra. Att landstingen har dåligt rykte som en tungrodd arbetsgivare utan förståelse för individuella önskemål spelar också in. Det finns landsting som själva prioriterar märkligt och skär ner onödigt mycket på personal, men här finns det inte ens sökande till de jobb som annonseras ut.
Om det bara finns en enda arbetsgivare i en bransch uteblir konkurrens och därmed förändring. En missnöjd sjuksköterska kan inte säga upp sig och leta ett nytt jobb med villkor som tilltalar hen mer på samma sätt som exempelvis en it-tekniker kan. Det skapar en trögrörlig bransch som lockar allt färre nya unga. Denna aspekt fortsätter att vara oerhört viktig i frågan kring valfrihet i välfärden och möjligheten för nya aktörer att kunna etablera sig. Om landstingen kan utmanas av privata utförare kan de anställda också ställa krav och driva förändring. Det är en anledning till att valfrihetsreformerna är så viktiga. Offentlig sektor behöver utmanas. Annars kommer hela samhället få lida av de negativa följderna av storskalig personalbrist i vården.
Hanna Marie Björklund