I fredags höll regeringen presskonferens. Stefan Löfven förklarade med ortodoxt socialdemokratisk retorik att Sverige förbereder sig för en krissituation och att alla måste vara med och ta ansvar. Han betonade solidaritetstanken bakom flyktingmottagandet, samtidigt som han framhöll att detta innebär kostnader för det offentliga.
Konkret meddelade statsministern att det gäller att flyktingar ska få tak över huvudet. Bland annat ska tältäger kunna uppföras vid behov. Det är glädjande att regeringen tar initiativ för att hjälpa flyktingarna med sin boendesituation. Tak över huvudet måste vara en prioriterad insats för att hjälpa människor på flykt från krig och förtryck. I större perspektiv fortsätter dock regeringen med att leverera politiska icke-förslag.
I dag sjösätter Stefan Löfven en av sina politiska icke-lösningar på integrationsfrågan. Det handlar om en ny så kallad nationell samling som han döpt till Sverige tillsammans. Bland annat ordnas ett panelsamtal där ärkebiskopen och generalsekreteraren för Svenska Basketbollförbundet ska prata om etableringspolitik.
Nationella samlingar är säkert trevliga tillställningar, men regeringen bör ha annat att tänka på. Bara hittills i år har 70 000 personer sökt asyl i Sverige, och detta mitt i en tid när historiska flyktingströmmar rör sig mot och runtom i EU. Därtill pågår många politiska och juridiska problem att ta tag i.
Unicef kom häromveckan ut med en rapport om situationen för barn till EU-medborgare i Sverige. Den visar att barn till utsatta EU-medborgare i Sverige faller mellan stolarna. Deras rätt till sjukvård och skolgång i Sverige är osäker, trots att barnen ska garanteras detta enligt både svensk grundlag, Europakonventionen och Europarådets sociala stadga.
Unicefs rapport visar på att människor rör sig inom EU av andra anledningar i dag än förut: människor flyttar från diskriminering och fattigdom. Romska EU-migranter är numera del av ett Svarte Petter-spel, där varken Rumänien eller Sverige tar ansvar för att tillgodose romernas rättigheter. Här finns problem som kräver mer än några förmildrande ord från ärkebiskopen och basketbollförbundet.
I de större perspektiven står den fria rörligheten inom EU på spel. EU-länderna har inte lyckats komma överens om en fördelning av flyktingkvoterna. Gränskontrollerna och undantagen från Schengensamarbetet ökar. Diskriminering och stor upprördhet gentemot romer råder på kontinenten.
Fri rörlighet kommer förmodligen aldrig vara problemfritt, men det är en princip som bidrar med mer gott än den skapar problem. Rörligheten skapar ekonomiskt välstånd och sociala möjligheter för oss som EU-medborgare. När specifika problem sedan uppstår måste vi sätta oss in i vad de innebär och hur de kan lösas istället för att attackera EU:s fria rörlighet.
Då gäller det för Sverige och andra medlemsländer i EU att identifiera rätt problem innan man börjar hitta på icke-lösningar på icke-problem. Nationella samlingar i all ära, men politiskt ledarskap och en konkret politik för bättre inkludering i samhället är ändå att föredra.
Simon Palme