I veckan gick LO å Socialdemokraternas vägnar ut på ett korståg mot oliktänkande. Det en gång allsmäktiga moderpartiet tappar röster inte bara bland allmänheten utan även bland LO-medlemmarna. Sverigedemokraterna får numera var femte röst och var i Sifos augustimätning större än Socialdemokraterna bland LO-medlemmar. Trenden är som mest uppenbar bland de manliga medlemmarna som tillhör Byggnads, Transport, IF Metall och Elektrikerna.
Att SD inte har granskats tillräckligt är en underdrift. Partiet har undkommit såväl skandaler och icke-existerande politik som allmän olämplighet utan en skråma. Detta samtidigt som medierna och väljarna granskar vartenda snedsteg som gjorts av de andra partierna. I sak är LO:s kampanj möjligen ett nyttigt inslag i debatten, men samtidigt väcker den frågan varför det är just LO som gör denna granskning.
Den främsta orsaken är uppenbar. LO:s medlemmar röstar på fel parti, vilket missgynnar LO:s politiska arbete och sänker trovärdigheten för fackets tillhörighet till S. LO räknas som en av Socialdemokraternas viktigaste finansiärer med ständiga representanter i partiets verkställande utskott. Att en stor andel av medlemmarna saknar förtroende för S och att många i stället sympatiserar med SD ses som irrelevant. Det oliktänkande måste förgöras.
Vi minns fortfarande Helene Ternehäll som valdes av sina medarbetare på äldreboendet i Tallåsen till arbetsplatsombud. Hon sympatiserade med Moderaterna, vilket ordföranden för den lokala Kommunalavdelningen tyckte var problematiskt. Helene Ternehäll fick avgå med omedelbar verkan. Så mycket för den demokratin.
Enligt Tomas Baudin, LO:s vice ordförande, vill inte dess medlemmar ha "högerpolitik". Att kalla SD:s politik för höger är direkt missvisande. SD är ett populistiskt och främlingsfientligt mittenparti. Dess så kallade politik tangerar påfallande ofta fackets egna visioner för Sverige, såsom höjd a-kassa och marginalskatt, satsningar på välfärd och arbetsrätt. SD, precis som LO-facket, vill skydda arbetarna från lönekonkurrens och anställda utan kollektivavtal – något som oftast förknippas med arbetskraftsinvandrare och integration av flyktinginvandrare.
Trots SD:s rent rasistiska inställning till främmande arbetskraft skulle alltså mycket kunna göras för LO:s medlemmar om facket valde att omfamna SD:s faktiska makt. Att många känner misstro gentemot ny arbetskraft på marknaden behöver inte nödvändigtvis vara rasism utan en rädsla för otrygghet och konkurrens.
Den som är innanför väljer att bygga murar mot den som är utanför. Det finns sympatiska drag i att LO vill bekämpa främlingsfientlighet, men de närmast desperata försöken att klistra ihop SD med Alliansen och näringslivet visar att detta inte är huvudsyftet. Stora summor av medlemmarnas pengar läggs på att konvertera oliktänkande tillbaka till moderpartiet. Arbetarnas egna viljor underordnas LO:s ständiga kamp för att hålla ihop ett sedan länge skakigt äktenskap med partiet.
Viktoryia Khromchanka