I går måndag publicerade Regelrådet sin årsrapport om svenska konsekvensutredningar. Låter det tråkigt? Tyvärr så gör det ju det, den lär locka få läsare förutom de mest insatta. Det är synd eftersom rapporten i sig och dess slutsatser, när man väl når bortom byråkratilingvistiken, är både intressant och alarmerande. För att försöka förklara nyheten på ett mer pedagogiskt sätt: Varje gång politikerna vill stifta en ny lag måste denna utredas. I just de fall lagar kan komma att påverka svenska företag måste det utredas exakt hur denna påverkan kommer se ut. Exempelvis, om riksdagen föreslår att alla företag måste måla sina kontor gröna ska detta utredas. Det kallas för en konsekvensutredning. Denna kommer då kanske komma fram till att det skulle innebära kostnader och extra jobb för alla företag att måla om sina kontor. Den utredningen ska sedan politikerna ta hänsyn till innan de klubbar igenom det nya förslaget.
Regelrådet är i sin tur den instans som granskar dessa konsekvensutredningar. Är de välgjorda? Har de verkligen tagit hänsyn till hur mycket den nya lagen kommer kosta svenska företag? Och i sin tur, hur det kommer påverka deras konkurrenskraft på den globala marknaden? Regelrådet är den instans som granskar granskarna.
Det som är intressant med Regelrådets årsrapport är vad de faktiskt kommer fram till. Enligt rådet uppfyller 36 procent av alla svenska konsekvensutredningar en rimlig nivå. Det här innebär att nästan sju av tio av dessa utredningar är för dåliga. Särskilt hård kritik riktas mot själva beräkningsfrågan. Vad nya lagförslag kommer kosta svenska företag. Kan man för lite matte ute på de svenska departementen?
Det här är i själva verket en mycket oroande slutsats. Särskilt om man tar hänsyn till att siffran inte har förbättrats sedan förra året. Samt, Regelrådet får bara granska de lagförslag som är bindande och tvingande för företagen att följa. Det finns även andra varianter av nya förslag, som allmänna råd. Medan tvingande lagar bara får stiftas av vissa myndigheter kan alla föreslå allmänna råd. Dessa ska inte ha samma tvingande status, men en tidigare undersökning visar att i många fall och på flera orter, används allmänna råd i princip som tvingande. Detta innebär alltså att svenska företag utsätts för regelbörda både i form av tvingade lagar, som inte utreds ordentligt, och allmänna råd som inte utreds alls och som i vissa fall också blir tvingande.
Även om Regelrådets rapport inte kommer läsas av särskilt många människor borde fler makthavare tänka till både en och två gånger kring dess slutsatser. Svenska företag har många regler att förhålla sig till, och vi utreder inte tillräckligt väl hur hårt detta slår mot deras konkurrenskraft. Det är ett problem på riktigt.
Hanna Marie Björklund