En central fråga under höstens immigrationsdebatt har varit avvägningen mellan en generös välfärdsstat och ett omfattande mottagande av asylsökande. Sverige har 9,8 miljoner invånare. Dessa kan omöjligen arbeta ihop en tillräckligt stor summa pengar i skatteintäkter för att den summan ska kunna tillgängliggöra svensk välfärd till alla människor på hela jorden som skulle vara intresserade. Alltså måste vi på något sätt begränsa vårt territorium, vårt medborgarskap och därmed ge vissa förtur till vår välfärd. När gruppen asylsökande blir allt större aktualiseras denna fråga även innanför landets gränser.
Moderaterna tar upp frågan i ett utspel på Dagens Nyheters debattsida under onsdagen där de väcker diskussionen om huruvida de med tillfälliga uppehållstillstånd ska få tillgång till alla delar av svensk välfärd.
Det finns en märklig dikotomi i den här debatten. Som om de enda lösningarna är att antingen acceptera en tillbakagång till ett samhälle utan några offentliga stöd eller att stänga gränserna. Detta ska snarare ses om en glidande skala av välfärd. Längs den vi kan välja att på olika sätt trappa av eller tillföra nya system för kvalificering. Redan i dag är delar av välfärdsförmånerna ställda mot hur lång tid man har arbetat, hur hög inkomst man har haft det sista året eller hur länge man har bott i Sverige. Exempel på detta är föräldrapenning och garantipension.
Vi behöver kunna föra en diskussion om hur många människor vi bör räkna med som kan komma att söka sig till Sverige framöver, samt vilka delar av välfärden vi kan tänka oss att stegvis ompröva. Det Moderaterna öppnar för är just detta. Partiet specificerar inte något konkret förslag på vad exakt det är i välfärdsutbudet som ska börja prövas mot sådant som medborgarskap eller uppehållstillstånd.
Diskussionen måste föras i fall till fall och inte fastna i ytterligheter. För den som har flytt krig och förföljelse är kanske inte några extra karensdagar i sjukförsäkringssystemet en avskräckande faktor. Likväl är det en smärtsam diskussion att föra. Både för att vi tvingas erkänna att vi inte kan hjälpa alla människor i världen till en svensk välfärdsnivå, och delvis för att vi kan tvingas ge upp något lite av våra egna privilegier. För den frihetligt lagda är den mest centrala principen att välfärd ska ge alla lika möjligheter, säkra möjligheten till klassresor samt att ge alla barn en så dräglig tillvaro som möjligt. Offentliga stöd till vuxna människor med eget ansvar för att försörja sig själva kan däremot diskuteras – om en omprövning innebär att vi kan rädda livet på fler som flyr.
Hanna Marie Björklund