Borgerligheten är offensivare än på länge. När alliansen inte längre sitter i regeringsställning har många borgerliga tyckare sett sin chans att komma fram i rampljuset med sina åsikter. Och det märks att inte alla har varit helt och hållet entusiastiska till Fredrik Reinfeldts politik – åtminstone inte när det kommer till migrationsöverenskommelsen med Miljöpartiet.
Enkelt uttryckt skulle borgerligheten kunna delas in i två fraktioner: en del som betonar krav, och en mjukare som betonar rättigheter. Fredrik Reinfeldts migrationspolitik baserades definitivt mer på rättigheten att komma till Sverige och arbeta – inte minst som arbetskraftsinvandrare – än kravsynen.
I dag saknas en sammanhållen och viljestark oppositionslinje från alliansens sida. Den enda partiledare som står stadigt och bedriver konstruktivt oppositionsarbete är Centerpartiets Annie Lööf. Centerpartiet är det enda borgerliga partiet som har en förnyelseprocess i ryggen. Övriga allianspartier har interna diskussioner att ta. Moderaternas Anna Kinberg Batra har dessutom varit oskicklig på att förklara vad den i väljarnas ögon otydliga Decemberöverenskommelsen egentligen tjänar till.
Flera ledande borgerliga ledarredaktioner har på senare tid tagit strid för mer kravpolitik i form av bland annat volymdiskussioner gällande invandringen. Och det är ju rimligt att några tar strid för den borgerlighet som 2002 i mångt och mycket röstade på Folkpartiet, och som utgjorde en betydande del av de knappa 13 procent som i höstas lade sina röster på Sverigedemokraterna. Samtidigt finns ingen anledning att ändra i migrationspolitiken.
Vad som egentligen bör vara intressant att arbeta utifrån är integrationsfrågan, och mer exakt: hur ska människor som kommer till Sverige enkelt komma in på arbetsmarknaden och på så vis kunna komma in i samhället?
När alliansen kommer med tydliga svar på hur invandrare kan integreras på arbetsmarknaden skapas den sammanhängande politik som efter-frågats av den kravbetonande borgerligheten. Först och främst handlar lösningarna om att göra så att arbetsplatserna i Sverige blir fler, och det på ett hållbart sätt. Med andra ord utan att den svenska offentliga sektorn ytterligare expanderar på bekostnad av näringsliv och skattebetalare.
Lösningen består i att göra det billigare och enklare att anställa och att göra det enklare att etablera sig på arbetsmarknaden. Lärlingslöner är ett bra exempel på en åtgärd som kan drivas igenom enkelt och pragmatiskt. Ett mer delikat problem att angripa är själva arbetsrätten. Med risk för att det blir lättare att bli avskedad, kan det vara välbehövligt att göra arbetsmarknaden mer flexibel så att fler kan komma in och göra karriär.
Om alliansen vill tillbaka till makten 2018 och ha en egen, sammanhängande och hållbar politik som passar både de som betonar krav och de som betonar rättigheter är en väl utvecklad politik för etablering av invandrade svenskar på arbetsmarknaden det enda som gäller.