Självkritik om integrationen och nytt fokus på skolfrågan stod i centrum när Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra höll sitt jultal igår. Det är givetvis en svår och turbulent tid att vara politiker i, särskilt om man, som Kinberg Batra, gör anspråk på att bli statsminister. Frågan är om Kinberg Batra skulle lyckas bättre med det än Stefan Löfven (S) just nu.
Svaret verkar vara ett rungande nja. Kinberg Batra har inte tappat i opinionen på samma sätt som Löfven har gjort, men hon har hellre inte lyckats skapa någon större entusiasm. Det var givetvis något hon ville försöka ändra på i gårdagens tal.
Förutom några enkla poänger om att bekämpa IS och terrorismen och självklara bemötanden av det faktum att vi har en svår flyktingkris, så fokuserade M och Kinberg Batra på skolan. Talet hölls på en gymnasieskola och i partiets kommunikation utåt var det skolfrågan som lyftes fram. Moderaterna ska bli Sveriges nya skolparti, twittrade partianställda. Det var inga nya drabbande visioner som vilket land Sverige ska vara i framtiden som förmedlades i talet, men några kloka sakförslag och framförallt en ny retorik om skolan som har saknats i svensk politik, Liberalernas Jan Björklunds försök till trots.
De sakpolitiska förslagen gällde bland annat att pensionerade lärare som vill undervisa igen ska få göra så utan legitimation. Klokt eftersom lärarbristen är skriande och legitimationskravet inte direkt gör situationen lättare. Kombinerad språk- och yrkesintroduktion för nyanlända är också ett sympatiskt förslag - om man får det att fungera och ser till att så många som möjligt får möjligheten att gå.
Men det mest efterlängtade av den nya skolpolitiska riktningen som M nu vill ta är just tonläget. En retorik som förmedlade vikten av hårt arbete i skolan som vägen till ett gott liv på ett bättre sätt än vad som gjorts av tidigare skolinriktade allianspolitiker.
Vi har en högspecialiserad arbetsmarknad med hårda krav på produktivitet, då måste också skolan signalera det från början. Det finns lite som tyder på att svenska folket är intresserade av en lågproduktiv låglönemarknad, vilket då också måste speglas i vad vi lär unga från dag ett i skolan. Ska vi bara ha svåra jobb med höga löner och senare inträde på arbetsmarknaden, då måste också kunskapskraven vara höga. Här finns en berättelse som svenska politiker tyvärr har misslyckats med att förmedla. Det samhälle vi vill bygga har sina fördelar, men kräver också sina uppoffringar, från var och en av oss. En historia som fler allianspolitiker borde bli bättre på att berätta om flera områden än bara skolan. Privilegier kräver ansvar.
Hanna Marie Björklund