I helgen har ett kraftigt stukat Miljöparti sin kongress. Två mätningar i rad har gett partiet med det tidigare så goda självförtroendet ett närmast historiskt lågt väljarstöd. MP ligger nu och balanserar på fyraprocentsspärren. Den negativa medierapporteringen har varit kompakt i veckor och ett av språkrören fick till slut avgå.
Med detta i åtanke borde krisinsikten ligga tung över MP-kongressen. Åsa Romson fick i sin sista förtroendemätning tre procents stöd, lägst av alla partiledare. Att hon fick gå är egentligen inte förvånande. Åsa Romson var en kompetent person när det kom till ett flertal sakfrågor och hon var exempelvis en av de få partiledarna senaste mandatperioderna som faktiskt hade doktorerat. Däremot var hon ett haveri på området personkemi. Även när hon verkade mena väl blev det fel. Hennes relation med medier och väljare gick på mina efter mina och hon verkade helt sakna kompetens bland sin personal för krishantering.
Isabella Lövin som nu tar över ses som ett starkt kort. Hon gjorde ett bra jobb i Europaparlamentet med att nå fram i den sakfråga hon var specialiserad inom, vilket belönades av väljarna. Många röstade på MP i det valet till stor del för hennes skull. Intressant nog är dock Lövin i stort sett samma typ av politiker som Romson. Pragmatiker och en expert på sakfrågor. Båda hade de gjort annat innan de gick in i politiken och båda blev de engagerade sent.
Lövin kan fortfarande bli mer lyckad som ledare än Romson, om hennes personlighet gör att hon bättre kommer klara av även den retoriska kosmetika som krävs av alla politiker, utöver sakfrågorna.
Men Gustav Fridolin, politikerbroilern som var hjärnan bakom mycket av den politik vars grund har raserats under den regeringsperioden, han sitter kvar. Därmed är inte MP:s kris över. Så länge det inte finns någon mer stabil grund för partiet att bygga sin politik på än de luftslott som inte höll för verkligheten lär väljarna inte återvända. Ingen av språkrören verkar vara beredda att stå upp för sina tidigare ideal och lämna regeringen. De väljare som flytt partiet kunde inte smälta att löften och värderingar tydligen vägde så lätt och de lär inte återkomma efter helgens kongress. Och Fridolin har inget att ersätta sin gamla politik med.
Inget svar på vad ett modernt och progressivt parti för miljö- och någorlunda mittenpolitik, egentligen bör stå för bortom den misslyckade identitetspolitiken. Det börjar bli bråttom att hitta ett svar på den frågan. Annars kommer valet 2018 bli en realisering av de siffror vi nu ser i mätningarna och då blir det ingen ny rödgrön regering för MP, vilket väcker frågan om vad partiet egentligen fick för alla kungaoffer.
Hanna Marie Björklund