I sin krönika i söndags undrade Dagens Nyheters Peter Wolodarski varför svenskar inte reagerar starkare mot det som just nu pågår i Polen. Som exempel nämner han de nya lagarna i landet som gör det möjligt för politiker att ta kontrollen över de stora etermedierna. Ett obekvämt svar är att även Sverige är i farozonen när det gäller hur vi ser på liberala principer.
Tydligast ser vi förstås de antiliberala strömningarna genom Sverigedemokraternas uppgångar i opinionen. Partisekreterare Richard Jomshof blev i höstas tagen på sängen, då han i en öppen konversation på Facebook beklagade sig över att media i Sverige inte fungerar som i Ungern. Ungern, ett land där staten ändrat i medielagarna så att det blivit olagligt att yttra sig på sätt som skadar den ungerska staten. Men avslöjandet tycktes inte påverka stödet för Sverigedemokraterna.
Och det politiska ledarskapet gör knappast något motstånd. Stefan Löfven har under året visat att han mer än gärna anpassar sin regeringspolitik efter opinionsläget. Den hastiga helomvändningen i migrationspolitiken och den hetsiga övervakningspolitik som ligger bakom införandet av ID-kontroller på bussar och tåg tillhör de bästa exemplen. Sverige har ett svajigt ledarskap i en tid ddå vi behöver slå vakt om liberala värden och principer som mest.
Kanske kan vi lära av historien? 1988 utkom Salmon Rushdie med sin bok Satansverserna; en humoristisk berättelse som fick vissa muslimska extremister att se rött. Irans högste ledare satte ett pris på motsvarande 16 miljoner kronor på Rushdies huvud. Reaktionerna blev starka. Demonstrationer anordnades världen över. Storbritannien bröt sina diplomatiska förbindelser med Iran.
Men i dag har vi lärt oss fel slutsatser av historien – i alla fall om man får tro Rushdie själv, i en intervju med franska magasinet l’Express från i somras. När Charlie Hebdo fick författarförbundet PEN:s utmärkelse Freedom of Expression Courage Award undertecknade över 200 författare ett upprop i protest. Samtidigt fick Salman Rushdie PEN-priset året innan för just sitt försvar av yttrandefriheten. Varför är Rushdies försvar av yttrandefriheten mer värt än Charlie Hebdos?
En av författarna som skrev på uppropet menar att det inte riktigt är samma sak. Rushdie var ju en hedonist, medan Hebdo hade publicerat saker som kränkte muslimska minoriteter. Men Rushdie höll inte med: det är exakt samma sak, hävdade han. De personer som inte vill försvara Charlie Hebdos rätt att uttrycka sig nu skulle inte heller ha försvarat Satansverserna om de hade skrivits i dag.
Yttrandefriheten, liksom alla andra liberala principer, är inte godtycklig och kan inte kompromissas bort. Men tyvärr tycks det som om många svenskar börjar ta dem för givna och tro att de på något sätt kan underordnas den politiska dagordningen. Detta kan bli en stor fara för demokratin på sikt. Här krävs det att vi lär oss rätt slutsatser av historien. Och definitivt att vi på allvar börjar tala om vad som just nu pågår i Polen och Ungern.
Simon Palme