I bondesamhället tog de äldre hand om de yngsta barnen. De äldre som inte längre orkade arbeta i jordbruket eller hushållet sågs inte som en värdelös belastning som helst skulle sättas på äldreboende. Medan alla var upptagna med arbete skulle någon ta hand om barnen, varför inte de äldre?
I dagens samhälle är inte äldre längre en tillgång, trots att många efter pensionsålder gärna skulle åta sig att till exempel ta hand om barn. Dessutom är det två åldersgrupper som i många fall skulle kunna ha ett stort utbyte mellan varandra. Det gamla bondesamhällets förmåga att lösa problem på ett okomplicerat sätt är glömt sedan länge. I dag syns väldigt sällan ens ett äldreboende i närheten av en förskola eller fritidsverksamhet. Varför är det så kan man fråga sig? Någonstans i historien har en samhällelig klyfta skapats mellan äldre och barn; som om att det är två samhällsgrupper som absolut inte, under några omständigheter, får komma i kontakt med varandra. Har de äldre blivit bortglömda i det moderna Sverige – eller är generationsskillnaden för stor för att kommunikationen ska fungera?
Naturligtvis har äldres kunskap och nytta inte försvunnit, möjligtvis har den glömts bort. Det är beklämmande och framförallt tråkigt. Både för de äldre som säkert skulle uppskatta att umgås med barn av framtiden samt att minnas historien, men också för barnen som skulle få ta del av viktig livserfarenhet. Det kan antas att utbytet av livserfarenhet mellan generationer generellt har minskat som en följd av mindre umgänge mellan åldersgrupperna. Kanske beror det på vårt moderna samhälle med snabb kommunikation genom sociala medier och direkt tillgång till hela världens information genom internet. Livserfarenhet från tidigare generationer är inte längre livsavgörande när allt som behövs går att hitta genom Google.
Klart beror det också på den förändrade familjekonstruktionen. Från att det i bondesamhället var vanligt med så kallade utvidgade familjer, där flera generationer av en familj bodde under samma tak, ses i dag alla familjer som bryter ut från kärnfamiljen som något konstigt. Det sociala ansvaret har kommit längre bort från familjen i takt med att samhörigheten runt till exempel en gård har försvunnit. Det behöver inte alltid vara dåligt, valfriheten har blivit större och pension innebär verkligen just pension. När saker och ting har blivit bättre har dock fördelarna från det gamla samhället försvunnit. Med det sagt är de inte förlorade för alltid. Vi kan hämta tillbaka dem genom att bland annat samordna äldrevård med barn- och ungdomsverksamhet; varför inte i samma byggnader? Är man som pensionär trots allt trött på barn finns den moderna valfriheten till förfogande och kontrollen ligger helt i individens händer.
Adam Arnesson