Det är svårt att minnas någon dag då den svenska skolan inte kritiserats hårt i media. Den omdiskuterade Pisarapporten har varit allt annat än upplyftande. Utbildningsminister Jan Björklund (FP) har skyllt på tidigare regeringar, medan Ibrahim Baylan, socialdemokraternas talesperson i utbildningsfrågor, har skyllt på regeringen. Tämligen tröttsamt. Är skolan verkligen så värdelös?
En ny rapport från OECD, som även utför Pisaundersökningen, visar att svenska lärare är missnöjda med läraryrkets status. Endast 5 procent av de tillfrågade säger att de anser att läraryrket är uppskattat i samhället. 53 procent av tillfrågade lärare skulle välja läraryrket igen om de fick välja. Läraryrket har en låg status, som verkligen är oförtjänt. Fem års universitetsutbildning bör respekteras och återspeglas av lönen på arbetsmarknaden. Det gör den inte och det förbättras inte av att skolan, i kombination med Pisaundersökningen, ständigt används som ett politiskt slagträ av bland andra Björklund och Baylan.
De låga lönerna i kombination med stor administrativ börda pekas ut som de stora orsakerna till lärarnas missnöje. Omfattande dokumentation och många kontorstimmar stjäl tid från lektionstid och det kan inte vara annat än frustrerande. I viss mån kan säkert kommunernas organisation vara skyldiga här. Björklund tar på sig en del av ansvaret för detta, men menar att kommunerna har misslyckats som arbetsgivare och använder rapporten för att förespråka ett förstatligande av skolan.
Rapporten bjuder på många siffror som kan tolkas på många olika sätt. Trots ett stort missnöje hos de svenska lärarna tycker 92 procent om sitt arbete. Analyserna låter inte vänta på sig. Skolk, sena ankomster och oreda i klassrummen lyfts fram som viktiga faktorer som undergräver lärarnas auktoritet. Det må vara en del av problematiken, men det är väl enkelt att tro att det är kärnan till skolans dåliga resultat.
Pisaundersökningar och rapporter ska inte utgöra grundmaterial till hur framtidens skola ska se ut, de kan möjligtvis vara ett rimligt mått på framgång, som regelbundet kan följas upp. Vetenskap och erfarenheter från andra miljöer bör leda skolans långsiktiga utveckling. Korta politiska perspektiv ska inte styra utvecklingen, men de kan vara viktiga för att förstå sambanden i skolan. En bred politisk överenskommelse bör vara eftersträvansvärt. Kanske är ett förstatligande av skolan en del av lösningen, kanske måste det bli mer ordning och reda i skolan – men inget alexanderhugg löser skolans problem och det är inte politiska eller populistiska utspel som ska välja väg. Låt etablerad vetenskap och lärarnas expertis leda skolans utveckling. Det är nyckeln till en höjd status för läraryrket.