Statsmakten ska vara återhållsam med förbud och hårda regleringar. Inte heller ska den vara omhändertagande, eftersom det också begränsar människors handlingsfrihet. Med frihet följer ansvar, med ansvar följer risk och med risk följer möjlighet. Alternativet är att statsmakten pekar med hela handen, att den styr beteenden så att individen kan se till att passa in i samhällsstrukturen. Med trygghet följer ordning, med ordning följer gemenskap och med gemenskap följer styrka.
Våra politiska partier rör sig i utrymmet mellan dessa två sätt att förhålla sig till individuell och kollektiv makt. Inte minst i migrationspolitiken, som i och med Moderaternas partistämma hamnat än mer i fokus. Där modererades migrationspolitiken som byggde på Allianssamarbetet med Miljöpartiet om. Lokala tiggeriförbud med hjälp av ordningsstadgan samt införande av tillfälliga uppehållstillstånd för asylsökande, illustrerar ett Moderaterna som tydligare lutar sig mer mot sin historia före statsminister Fredrik Reinfeldt.
Skillnaden mellan tillfälliga uppehållstillstånd, tut, och permanenta uppehållstillstånd, put, är formellt sett tre års väntan. Men inte bara. Det tillfälliga ser en gäst, det permanenta en ny granne. Ska den nyanlända så snabbt som möjligt ska komma in i egen försörjning blir det svårt att förespråka tut. Den som vill styra vilka som långsiktigt ska bli kvar i landet är mer angelägen om att begränsa put.
Här kan vi skönja en begynnande skiljelinje mellan Allianspartierna. Centerpartiet talar om att öppna dörren till Sverige för fler människor för att det utvecklar vårt land och Folkpartiet säger att egen försörjning ska vara fokus från första dagen i Sverige. Moderaterna och Kristdemokraterna vill i stället se tillfälliga uppehållstillstånd. Det skulle minska antalet asylsökande och "sätta press på andra länder att ta ett större ansvar" som KD:s Andreas Carlson formulerade det i förra veckans partiledardebatt.
Fredrik Reinfeldt lär inte applådera efterträdaren Anna Kinberg Batras och partikamraternas vägval. Integrationsmässigt gör tillfälliga uppehållstillstånd mer skada än nytta. Rent partistrategiskt kan det däremot locka väljare från SD och säkra en egen migrationspolitisk profil. Socialdemokraterna grunnar säkert på hur de i sin tur kan distansera sig från regeringspartnern Miljöpartiet och minska väljarförlusterna till SD. Såväl S som M skulle då ta tillbaka sina forna positioner i frågan – till priset av minskad öppenhet.
Utformningen av uppehållstillstånden är samtidigt inte huvudfrågan för integrationen. Att fastna i tut och put fördröjer en mer handfast analys om hur samhället blir lättare att ta plats i. Då talar vi om ett samhälle byggt på lägre trösklar in på arbetsmarknaden och som samtidigt erbjuder en större frihet och möjlighet än i dag att driva eget, jobba, vidareutbildas och göra karriär. Det kräver permanenta förändringar.