Nu växer hoppet. Johan Gustafsson, som kidnappades i Mali för över tre år sedan, har framträtt i en film som terroristorganisationen Aqim offentliggjort och lagt ut på internet. I filmen vädjar Gustafsson att vi inte ska glömma honom. Sanningen är att det vore i både Aqims, den svenska regeringens och Gustafssons familjs intresse om vi tar hans önskan till handling.
Experterna tycks vara eniga: Aqim vill förhandla. Magnus Norell, som forskar om terrorism, slår i Svenska Dagbladet fast (23/6) att videons syfte är att mana till förhandling. Därutöver säger forskaren Hans Brun från Kings College till SVT (23/6) att det är hoppfullt att Gustafsson ses som en resurs som Aqim lagt mycket tid och energi på att hålla vid liv. Det stämmer. I jämförelse med den mer välbeställda Islamiska Staten har Aqim inte gott om pengar, och organisationen livnär sig till stor del genom just kidnappningar av västerlänningar. Samtidigt är inte Aqim någonting annat än en gruppering av terrorister. Deras främsta drivkraft är givetvis inte ekonomisk vinst, utan hat och vrede mot västerländsk dominans.
Aqim, eller al-Qaida i islamiska Maghreb, har sina rötter i det algeriska inbördeskriget under 1990-talet. Sedan dess har Aqim vuxit till sig. De fick sitt nuvarande namn när Al-Qaida kom in i bilden 2007. I Mali har de stridit mot franska marktrupper. Enligt amerikanska National Counterterrorism Center är ett av Aqims främsta mål att frigöra Nordafrika från västerländskt inflytande. Aqim har också gjort det tydligt att Frankrike är en av deras huvudfiender, bland annat genom att hota om attacker i Frankrike och att hylla attentatet mot Charlie Hedbo i Paris. Mot bakgrund av Frankrikes historia som kolonial stormakt i Nordafrika är detta begripligt, men fruktansvärt.
I konflikt mellan terrorismen och västvärlden fylls språket av generaliseringar och människor blir oresonliga. Abstrakt, irrationell stolthet blir en drivkraft för ledare på båda sidorna. När fransmannen Lazarevic, som i likhet med Gustafsson hölls fången i tre år, släpptes fri den 9 december deklarerade Frankrikes president François Hollande stolt att det inte längre fanns någon fransk gisslan ute i världen. Omvänt kan vi notera att kidnapparna i filmen med Johan Gustafsson lyfter fram svenskens fångenskap som ett misslyckande för den franska staten. Allt detta är en del av den muntliga krigsföringen.
Lyckligtvis nog är Sverige inte Frankrike. Om den svenska regeringen är beredd att hålla huvudet kallt och komma till förhandlingsbordet borde alla kunna bli nöjda. Resurserna råder det inte heller några problem med. Sverige bör kunna få hjälp såväl från Malis regering som genom råd från experter och övriga utländska regeringar.
Men hur ska det gå till? Utrikesdepartementet vill ännu inte kommentera händelsen. Det är utrikesminister Margot Wallström (S) som bär det yttersta ansvaret. För att öka chansen att hon prioriterar Gustafssons frigivning krävs även bättre medial bevakning. Och det borde inte vara mycket begärt. Intresset delas trots allt av oss alla.