Regeringen har – med en i juldagarna mycket vänlig omskrivning – haft otur med sina nationella samordnare mot våldsbejakande extremism. Efter det att förra S-ledaren Mona Sahlin hoppat av sitt uppdrag i samband med den senaste skandalen, hann efterträdaren och före detta ministern Hillevi Engström (M) knappt tillträda innan hon lämnade sitt uppdrag. Engström hade en bakgrund inom polisen och kunskaper till nytta för uppdraget. Efterträdaren Anna Carlstedt hämtades från Svenska Röda korset. Inget i meritförteckningen förklarade varför. Inte heller de första framträdandena i medierna gav något mer matnyttigt.
Slutsatsen att ansvarig minister Alice Bah Kuhnke (MP) valt en ledig kandidat med lämplig partipolitisk uppfattning ligger alltså närmast till hands, trots det märkliga påståendet om "unik kunskap" om hur "samhället fungerar i praktiken, inte minst lokalt".
Tanken med en samordnare mot våldsbejakande extremism utgår från att det råder ett kvalificerat samhällshot. Regeringen bär ansvar för att detta återspeglas i ledarskapet. Att motverka våldsamma, samhällsomstörtande krafter – alltifrån islamister till nazister – är ett omfattande och krävande uppdrag. Därför fanns tydliga förväntningar på att en samordnare ska ha en särskild kompetens för uppgiften – en polisiär erfarenhet, en specifik forskningsbakgrund eller en direkt erfarenhet av fältarbete inom eller riktat mot extremistmiljöer. Men så tänkte tydligen inte regeringen.
En samordnare ska förvisso mer samordna och spetsa till insatser än utöva eget fältarbete, så det faller på Carlstedt att visa detta genom att knyta relevant expertis till det som ska utföras. Det är resultaten som räknas, trots allt.
Det räcker inte med att bara fördöma terrordåd och känna sympati för dess offer. Det behöver riktas strålkastarljus in i alla de mörka vrår där hatspridarna annars skulle kunna verka ostört eller få hjälp att dölja sig. Den terrorism som försöker ursäkta sig via islam utgör ett uppenbart samhällshot. Därför är det mycket välkommet med de tydliga besked som Nyköpingsimamen El-Sayed Gads debattartikel levererar i SN (27/12).
Ett av de viktigaste budskapen i hans text handlar inte om vad andra ska göra utan om det egna ansvaret, även inom en gemenskap. Det är sådant som inte kan samordnas från ett regeringskansli.
Det är med det egna ställningstagandet som kampen mot terror och radikalisering börjar. Det krävs en vakenhet och ett mod att agera när terrorismens tankegods försöker smyga sig in. Det krävs kraft och styrka att öppet samarbeta med polis, säkerhetstjänst och andra myndigheter för att kunna stoppa dem som "när planer på att begå terrorhandlingar". Men inte bara det. Det handlar även om att motstå och offentliggöra krafter som exempelvis erbjuder stora pengar i utbyte mot att hatpredikanter bjuds in eller får tid att predika. Det är så de många moderata muslimer, vars intressen Gad lyfter fram, tydligt kan motverka terror och verka för rättsstat och pluralism.